Willis-Ekboms sjukdom hos barn

28 maj, 2020
Visste du att Willis-Ekboms sjukdom allvarligt drabbar mellan 2% och 3% av den globala barnpopulationen? Läs mer om detta nedan.
 

Har du någonsin hört talas om Willis-Ekboms sjukdom? Om inte kan du lära dig mer om den i dagens artikel.

Sjukdomen kallades tidigare Restless Legs Syndrome, RLS, eller rastlösa ben. Historiskt sett var det en sjukdom som man trodde endast påverkade vuxna över 45 år.

Det första fallet hos barn är dokumenterat år 1944: det dök upp hos tre bröder i ett, fyra respektive sex års ålder. Bröderna hade vissa gemensamma tecken på tillståndet.

Följande år, 1945, var Karl Ekbom den första som beskrev denna sjukdom.

Syndromet är mycket vanligare än du kanske tror, ​​och det är därför viktigt att känna till symptomen och orsakerna för att hitta rätt behandling i tid.

Symptom på Willis-Ekboms sjukdom hos barn

Sjukdomen drabbar mellan 2% och 3% av den globala barnpopulationen i en allvarlig form.

Symptomen tenderar att vara som mest påtagliga när personen vilar, antingen sittande eller liggande. De drabbade upplever olika obehagliga symptom, som:

  • En brännande känsla.
  • Nypningar.
  • Stickningar.
  • Myrkrypningar.
  • Domningar och ryckningar.
  • En känsla som att något kryper längs benen.
  • Benen kan kännas kalla eller varma.
barnfötter med kanintofflor
 

Det är viktigt att notera att dessa obehag tenderar att minska eller till och med försvinna helt när den drabbade personen rör på benen.

Symptomen förekommer vanligtvis vid inaktivitet, som vid långa bilturer, tågresor eller flygningar, när man går på bio eller helt enkelt lägger sig ner för att vila.

Som en följd störs vilan. Faktum är att sjukdomen är en av de främsta orsakerna till sömnlöshet hos barn och vuxna.

Vad orsakar sjukdomen?

Orsaken skiljer sig från person till person, men det har bevisats att det finns en betydande genetisk faktor. Cirka 80% av de barn som diagnostiserats med Willis-Ekboms sjukdom har en nära familjemedlem som lider eller har haft sjukdomen tidigare.

Syndromet kan också bero på en förändring i neurotransmittorerna – med andra ord en förändring i de ämnen som kroppens neuroner kommunicerar med.

Järnbrist är också associerat med Willis-Ekboms sjukdom. Studier har funnit att järn är av yttersta vikt för att neurotransmittorer kopplade till detta syndrom ska fungera ordentligt.

En låg järnhalt ökar risken för uppkomsten av Willis-Ekboms sjukdom hos både barn och vuxna. Därför kan man genom att öka intaget av järn lindra symptomen avsevärt. I vissa fall kan sjukdomen till och med försvinna helt.

Hur behandlar man Willis-Ekboms sjukdom hos barn?

Willis-Ekboms sjukdom tenderar att bli värre efter att den först uppstår. Men med rätt diagnos och regelbunden behandling kan patienten må bättre.

Ett blodprov är nödvändigt för att bland annat kontrollera kroppens järnhalt. I de flesta fall av Willis-Ekboms sjukdom är järnhalten avvikande. Om detta är fallet kommer läkaren att skriva ut vitamintillskott.

 

Bortsett från att kontrollerna järnhalten i blodet har det även visat sig vara till hjälp att göra små förändringar i patientens dagliga rutin. Till exempel är daglig fysisk träning, särskilt under eftermiddagen, till stor hjälp.

Willis-Ekboms sjukdom: barnben vid pool

De mest effektiva formerna av träning för dessa fall är:

  • Simning.
  • Löpträning.
  • Yoga.
  • Sporter som fotboll och basket, bland andra.

Dessutom kan fysioterapi vara till stor hjälp för att behandla Willis-Ekboms sjukdom. Den drabbade får inte bara möjlighet att träna och stärka sina leder och muskler, utan det lindrar också symptomen.

Du kan även vända dig till alternativa behandlingar för att hjälpa ditt barn att slappna av och sova bättre. De mest effektiva brukar vara ett varmt bad innan barnet går till sängs, barnmassage och aromterapi.

Naturligtvis kan du också rådgöra med din barnläkare för att se om han eller hon rekommenderar att du vänder dig till vissa infusioner och teer (mint, pepparmynta, kamomill) för att hjälpa ditt barn att slappna av och  sova bättre på natten.

 
  • Merino-Andreu, M. (2011). Trastorno por déficit de atención/hiperactividad y síndrome de piernas inquietas en niños [XIII Curso Internacional de Actualización en Neuropediatría y Neuropsicología Infantil]. Revista de Neurología52(Supl. 1), 85-95.
  • Miranda, M., & Venegas, P. (2001). Síndrome de piernas inquietas: actualización clínica. Revista chilena de neuro-psiquiatría39(2), 140-148.