ADHD: är det på riktigt?

Efter de senaste publikationerna om ADHD (Attention Defecit Hyperactivity Disorder) frågar många föräldrar sig om deras barn har fått en felaktig diagnos. Är ADHD överdiagnostiserat?

Skriven och verifierad av biologen Olga Carbajo.

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Attention Deficit Disorder, med eller utan hyperaktivitet (ADHD), är en av de mest kontroversiella diagnoserna i vår tid. Med tanke på syndromets heterogenitet anser många att det bara är en alltför enkel diagnos för problematiska barn.

Det finns dessutom brist på gemensamma kriterier bland det vetenskapliga samfundet för att skapa en otvetydig diagnos. Nuvarande medicinering är inte någon garanti på en lösning, eftersom ursprunget eller orsaken är oklar.

Behandlingen, som har sitt ursprung i amfetamin eller läkemedel som kallas stimulantia, som Ritalin, kan fungera som tillfälliga plåsterlappar för att dölja symptom utan att ta itu med de underliggande orsakerna. Allt detta leder många till att ställa sig frågan: Är ADHD på riktig? Eller är det ett påhitt?

Den historiska utvecklingen av ADHD: Från verklighet till myt

Attention Deficit Hyperactivity Disorder och Hyperaktivitet

Ursprunget till forskning kring denna funktionsnedsättning går tillbaka till första hälften av 1900-talet. På den tiden gjorde olika medlemmar av det vetenskapliga och medicinska samfundet ett försök att beskriva och klassificera tillståndet.

De grupperade barn som hade svårigheter att koncentrera sig, var rastlösa, irriterande och impulsiva tillsammans. De kategoriserade tillståndet som minimal hjärndysfunktion eller postencefalotisk beteendestörning – även om individerna aldrig hade lidit av hjärnskador.

Den första noteringen av ADHD i DSM

År 1968 uppträdde uppmärksamhetsbriststörningen för första gången i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, under ett annat namn.

Hyperkinetic Disease of Infancy inkluderades tack vare Leon Eisenberg, en amerikansk doktor och specialist inom barn- och ungdomspsykiatri. Han övertygade det vetenskapliga samfundet och världen om att det fanns en genetisk orsak till de beskrivna symtomen.

Många år senare, 2009, skulle han motbevisa detta påstående i en intervju för den tyska tidningen Der Spiegel. Han uppmärksammade en alltför omfattande diagnostisering av tillståndet, med tanke på det ökade antalet upptäckta fall.

Förändringar i diagnosen

På 1980-talet var termen som uppträdde i DSM-II Attention Deficit Disorder med eller utan hyperaktivitet. Det var inte förrän på 1990-talet som klassificeringen skulle delas upp i de tre nuvarande deltyperna: huvudsakligen ouppmärksam form, huvudsakligen hyperaktiv-impulsiv form samt kombinerad form.

Under nästan ett sekels utveckling genomgick konceptet ADHD flera förändringar, och inte alltid i samma riktning. Symtomen på hyperaktivitet var inte alltid kopplade till Attention Deficit Disorder.

Därför är ADHD ett koncept som omfattar olika psykiatriska störningar hos spädbarn, ungdomar och vuxna. Expertisen från en professionellt utbildad är nödvändig för att kunna göra en korrekt diagnos.

Vetenskapliga bevis på förekomsten av ADHD

Professor Marino Pérez Álvarez, specialist inom psykoterapi och interventionstekniker vid University of Oviedo (Spanien), är medförfattare till en intressant bok om ämnet. Bokens titel är på engelska “Going Back to Normal: The invention of ADHD and Infant Bipolar Disorder”.

Boken är full av vetenskapliga referenser och bevis som talar mot ADHD i sin nuvarande form. En del av dessa bevis är frånvaron av en hjärnbiomarkör som visar att tillståndet existerar.

Författaren påpekar också det uttalande som Eisenberg själv – ADHDs “far” – gjorde kort före sin död. I en intervju erkände Eisenberg problemet med patologiseringen och den överdrivna diagnostiseringen av infantilt beteende. Enligt hans bok har kombinationen av symptom som ADHD omfattar mer att göra med beteendemässiga problem än en klinisk profil.

Dessutom uppmärksammar Marino Pérez Álvarez en obestridlig sanning. Läkemedelsföretag har skapat en mycket lönsam industri kring de drabbade familjernas behov. År 2017 gick den främsta producenten av mediciner för ADHD i vinst med cirka 1,2 miljarder dollar.

Så finns ADHD på riktigt?

Det är omöjligt att ge ett slutgiltigt svar på frågan. Men som föräldrar bör vi åtminstone ifrågasätta dess existens, med tanke på den höga förekomsten bland barn i dag – uppskattningsvis 6,4 miljoner barn mellan 4 och 17 år i USA har ADHD, och antalet bara växer. Man uppskattar att förekomsten i hela världen är 7,2% procent.

Enligt World Federation of ADHD är ADHD “ett mycket ärftligt psykiatrisk tillstånd som kännetecknas av åldersrelaterade nivåer av kärnsymptomen ouppmärksamhet, hyperaktivitet och impulsivitet“.

Förbundet säger även att “nya vetenskapliga studier om ADHD avslöjar biologiska underlag, såsom flera genetiska faktorer, ADHD-relaterade skillnader i hjärnstruktur och funktion samt förändringar i neurotransmittorkomponenter…”

Kanske behöver det vetenskapliga samfundet mer tid på sig att bevisa om ADHD finns på riktigt eller bara är en praktisk diagnos. Kanske behöver vi bara ha lite mer tålamod. Vardagen är stressig och svårigheterna att balansera arbete och fritid ökar mer än någonsin.

Allt detta innebär att tiden vi kan ägna åt våra barn är mindre än någonsin tidigare. Med allt detta sagt, om du misstänker att ditt barn har svårigheter, tveka inte att ta upp det med ditt barns läkare.