5 tecken på tonårsuppror och hur man svarar på det

04 augusti, 2019
Tonåren är inte bara en svår tid för ungdomar. De presenterar också ett antal utmaningar för vuxna i deras närhet. Att känna till olika tecken på tonårsuppror och hur man svarar på dem hjälper dig att ta dig igenom det här stadiet.
 

De flesta föräldrar upplever sitt barns inträde i tonåren och puberteten på ett mycket abrupt sätt, även om vi självklart vet att våra barn blir äldre. När våra barn visar upp de första tecknen på tonårsuppror blir vi ofta förvirrade av dem, eller så missar vi dem helt och hållet.

Dessa tecken är inte alltid direkta utmaningar av vår auktoritet. Snarare kan de börja dyka upp som en följd av känslomässiga förändringar. Andra påverkande faktorer inkluderar ett sökande efter självständighet och typiska psykologiska och fysiska förändringar i allmänhet.

Det är värt att notera att pubertetens ankomst inte ser likadan ut för alla. För vissa barn kan det börja redan vid 8 eller 9 års ålder. För andra kommer det senare – kanske även efter 13 års ålder. Puberteten är början på ett antal omvandlingar: fysiska, hormonella och psykologiska. Stadiet varar minst fram till 19 års ålder.

I den här artikeln kommer vi att beskriva 5 tecken på tonårsuppror. Informationen kan hjälpa dig att identifiera om ditt barn har gått in i puberteten. Vi ger dig också tips på hur du ska svara och reagera.

5 tecken på tonårsuppror

Som sagt syns tecknen på tonårsuppror inte alltid i form av klart upproriskt beteende. Snarare kan tecknen komma mer diskret som en del av en process som leder till autonomi och formandet av en vuxen personlighet.

Här är några av tecknen på tonårsuppror du kan hålla utkik efter:

1. Ditt barn vill vara ensamt

Det här är ett av de mer typiska tecknen på uppror hos ungdomar och kommer från ett behov av integritet och privatliv. Det blir särskilt viktigt i puberteten.

 

Många föräldrar tar detta beteende som ett tecken på ett eller annat problem i sitt barns liv. Det är självklart aldrig en dålig idé att se till att allt är okej och att ditt barn inte lider någon typ av depression. Men med stor sannolikhet är det bästa du kan göra att ge ditt barn det utrymme han eller hon behöver.

Naturligtvis bör du se till att du upprätthåller en balans. Om ditt barns tid ensam tar honom bort från vänner eller påverkar hans betyg eller matvanor kan det finnas anledning till oro. I det här fallet kan beteendet indikera att ditt barn kräver lite mer av ditt engagemang.

tonåring på gunga med mobil

2. Plötsliga humörsvängningar

Detta är också ett annat mycket vanligt tecken på tonårsuppror. Humörsvängningar är resultatet av hormonella förändringar som gör ungdomar mer känslomässigt känsliga och labila.

Din tonåring kan samtidigt reagera likgiltigt inför dina känsloyttringar och kärleksförklaringar. Eller så kan hon reagera ilsket och sårat på ett oskyldigt skämt. Ungdomar kan också bli mycket upprörda över till synes obetydliga problem som en liten finne.

Det är viktigt att hantera dessa situationer på ett sätt som utvecklar barnets attityder. Det innebär emellertid inte att vi ska ha överseende med att de bryter mot regler. Vi måste behålla vår auktoritativa roll i hemmet.

 

”Ungdomstiden är samhällets sätt att godkänna kombinationen av fysisk mognad med psykologisk oansvarighet.”

-Terri Apter-

3. Mindre kommunikation

Många barn förblir väldigt nära knutna till sina föräldrar fram tills ankomsten av puberteten. Helt plötsligt kan föräldrar undra varför deras barn inte längre berättar för dem om allt och alla och ständigt vill vara med dem. Samtidigt kan de utveckla nya vänskaper som vi inte vet om.

Det faktum att våra tonåriga barn blir mindre intresserade av att prata med oss ​​är helt normalt, liksom bildandet av nya vänskaper. Många föräldrar kan känna en smula svartsjuka eller en känsla av övergivenhet inför denna förändring. Det är dock en hälsosam del av ett barns känslomässiga utveckling som gör det möjligt för barnet att skapa sin egen identitet.

pappa pratar med tonåring

Naturligtvis är ungdomar i tonåren mer mottagliga för olika sociala problem. Dessa inkluderar, men är inte begränsade till, missbruk, brottslighet och oplanerade graviditeter. Om du misstänker något måste du engagera dig för att undvika negativa influenser för ditt barn.

4. Föräldrarnas närvaro generar dem

 

Det här är kanske det som påverkar oss mest som föräldrar, och det som vi förstår minst. Under puberteten befinner sig ungdomarna mitt i ett sökande efter självständighet och sin identitet som vuxna. Det innebär att man lämnar barnsliga beteenden och den nära anknytningen till sina föräldrar bakom sig.

Våra tonårsbarn visar då ofta en slags avvisande attityd mot vår närvaro när de är med sina vänner.

Det betyder inte att våra barn har slutat bry sig om oss. Det är snarare en återspegling av en slags osäkerhet. Det får dem att känna sig mer obekväma runt oss eftersom de inte kan visa sin nya relativa mognad.

5. De säger ”nej”

Det här tecknet är en mycket karakteristisk indikation av att tonåren har börjat, liksom ett första tecken på tonårsupproren. Våra barn blir självständigare i alla sina beslut. Detta manifesterar sig på ett antal sätt.

Till exempel kanske ditt barn brukade följa med dig till familjesammankomster utan protest. Men nu verkar han eller hon ovillig att delta i aktiviteter som verkar tråkiga, oviktiga eller barnsliga.

Det är okej att låta ditt barn bestämma vissa saker. Det som är viktigt är att du är rimlig. Om din tonåring inte vill äta något behöver du inte utöva påtryckningar på honom eller henne som du brukade göra.

Det finns dock stunder när du måste vara fast i din auktoritet och sätta gränser. Till exempel är det inte ok att ditt barn slutar gå till skolan bara för att han eller hon tycker att det är tråkigt.

 
  • Verdugo, L. (2009). ADOLESCENCIA. REBELDÍA ADOLESCENTE,¿ MITO O REALIDAD?. Santiago.
  • van Barneveld, H. O., & Estrada, É. R. (2011). Jóvenes y límites sociales: el mito de la rebeldía. Enseñanza e investigación en psicología, 16(1), 143-154. https://www.redalyc.org/pdf/292/29215963013.pdf
  • De La Niñez, C. (2008). Adolescencia. Plan de Pro-tección Integral a la niñez y adolescencia del cantón Cuenca, 2010. http://www.cpccs.gob.ec/wp-content/uploads/2016/02/1545641.pdf
  • Hurlock, E. B., & Risso, W. L. (1980). Psicología de la adolescencia. Paidós.
  • Coleman, J. C., & Hendry, L. B. (2003). Psicología de la adolescencia. Ediciones Morata.