Hur man vet om man har ett kinestetiskt barn

Barns sätt att lära sig är kinestetiska, visuella och auditiva. Så hur vet du om ditt barn är mer kinestetiskt än något annat?

Granskad och godkänd av neuropedagogen Nadia Yépez Suarez.

Skriven av Nadia Yépez Suarez

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Kanske har du någon gång har hört talas om att klassificera barn som kinestetiska, visuella eller auditiva beroende på deras förmåga att lära sig. Men handlar det här om inlärningsstilar, individuella preferenser eller rena myter? Och finns det något som kallas kinestetiskt barn? Låt oss ta reda på det tillsammans.

Inlärningsstilar

Barns inlärning kan uppnås genom olika sensoriska vägar: Visuellt, auditivt och kinestetiskt (VAK). Beroende på den inlärningsstil som barnet föredrar är det möjligt att utbilda det genom att betona dess styrkor. (Dunn & Price, 1984)

Enligt Ferrero hänvisar denna definition endast till den metod under vilken en elev föredrar att lära sig. Men det betyder inte att de verkligen lär sig på det sättet.

Vi kan också lätt dra slutsatsen att, eftersom den sker genom olika sensoriska vägar, så bearbetas inlärningen i olika delar av hjärnan och oberoende av varandra. Men detta är fel, eftersom sensorisk bearbetning involverar allt lärande.

Av denna anledning är det viktigt att undvika att klassificera elever baserat på föredragna inlärningsstilar. Detta eftersom den föredragna stilen inte avgör deras förmåga att lära. Denna förmåga utvecklas kontinuerligt och annorlunda hos varje barn.

Pedagogisk neurovetenskap, ett vetenskapligt bidrag

Pedagogisk neurovetenskap är den vetenskapliga studien av nervsystemet tillämpad på utbildningsprocessen för undervisning och lärande.

Med hjälp av EEG och andra studier kan forskare bedöma hjärnaktiviteten under pågående inlärning och avgöra hur varje person lär sig.

Ett av de stora bidragen från pedagogisk neurovetenskap är tanken att hjärnan bildar anslutningsnätverk mellan neuroner under utbildningsprocessen, och att detta i sin tur avgör ett visst beteende.

Att veta hur en elev lär sig fungerar därför som ett verktyg för lärare till att främja ett bättre och roligare lärande för varje barn.

Myten om ett kinestetiskt barn

Under de senaste åren har idén om inlärningsstilar och utbildningsmetoder fått ökad spridning utan vetenskapligt stöd. Detta är känt som en neuromyt.

En av de neuromyter som vi fortfarande hör om berörande undervisnings- och inlärningsprocessen är den om ett kinestetiskt barn. Denna idé hänvisar till barnets förmåga att lära sig genom rörelse, men det definierar inte nödvändigtvis dess egenskaper.

Inlärning och rörelse

Pedagogisk neurovetenskap har visat oss att rörelse gynnar barnets kontroll över sin kropp och sina tankar.

I denna bemärkelse tillåter de aktiviteter som producerar kroppens rörelse hjärnan att skapa förbindelser med alla dess områden: Visuellt, auditivt, sensoriskt, språkmässigt, bland annat.

Detta gynnar barnets utveckling, eftersom det är relaterat till bland annat uppmärksamhet, självreglering, minne, språkinlärning och självkänsla.

Individuella preferenser för lärande

Lärandet är en konkret process, baserad på biologiska, psykologiska och sociala faktorer. Dessutom har människor olika preferenser för lärandet som i stor utsträckning beror på de erfarenheter vi har haft. På samma sätt är vi beroende av de strategier som har gett oss bra resultat under olika omständigheter.

Om lärande hos barn

Så efter att ha granskat inlärningsstilar, individuella preferenser och neuromyter kan vi dra slutsatsen att barn utvecklar sitt lärande genom rörelser och sensoriska upplevelser som gynnar kognition. Vi kan alltså alla dra nytta av rörelse som en del av inlärningen, men ingen är beroende av den.