Ska man tvinga barn att be om ursäkt?
Under sina första levnadsår lär sig barn bland annat hur man fungerar i samhället. De förstår hur man förhåller sig till andra och hur deras egna handlingar kan påverka andra. Detta är dock en process, och som man kan förvänta sig kommer de ofta att göra misstag. Frågan är, är det bästa man kan göra att tvinga barn att be om ursäkt för sina misstag?
Sanningen är att träning och nötning av beteenden är en viktig uppgift att ta itu med som föräldrar. Enkla uttryck som “snälla”, “tack” eller “förlåt” hjälper barn att få hälsosammare och mer positiva interaktioner med andra.
Självklart vill ingen förälder att deras barn ska bli en liten “tyrann” som trampar över andras känslor och behov. Men att tvinga dem att uttrycka ånger är faktiskt inte alltid det bästa alternativet. Och här är varför.
Ska man tvinga barn att be om ursäkt?
Som vi nämner ovan är det viktigt att lära barn goda uppföranden. Det hjälper dem att skapa bättre relationer med andra barn och vuxna och underlättar för dem i skolan och på personliga plan. Därför, om ditt barn begår ett brott eller gör något misstag gentemot en annan person, är det inte bra att bara låta det gå förbi. Tvärtom är det nödvändigt att dra nytta av stunden som en uppfostringsmöjlighet.
Ofta tenderar vi att skynda oss att tvinga barnet att be om ursäkt, och då gör de det motvilligt och utan att riktigt känna det. Ibland glömmer vi att barns egocentrism, ett mycket typiskt drag för dessa år, gör det svårt för dem att ta sig ur sitt eget perspektiv och ta hänsyn till andras känslor och behov.
Vad händer när vi tvingar barn att be om ursäkt? De viktigaste konsekvenserna
När vi hamnar i situationer där ett barn har gjort ett misstag eller uppfört sig olämpligt, är det vanligt att vi vill lära dem att be om ursäkt som ett sätt att korrigera sitt beteende. Men att tvinga barn att be om ursäkt kan få följande konsekvenser.
Ursäkten är inte effektiv
När du tvingar ditt barn att be ett annat barn om ursäkt som de har haft en konflikt med, kommer ursäkten med största sannolikhet vara förgäves. Faktum är att en intressant studie publicerad i tidskriften Merrill-Palmer Quarterly visar att barn kan skilja mellan en uppriktig och en ouppriktig ursäkt.
Faktum är att barn mellan 4 och 9 år fann att en ursäkt bidrog till att lindra offrets smärta endast när barnet som hade gjort misstaget bad om ursäkt på eget initiativ eller gjorde det frivilligt, men inte när de blev uppmanade eller tvingade göra det. Dessutom, i det senare fallet, fick andra en mer negativ uppfattning om barnet.
Vi förstår alltså att det att tvinga ett barn att be om ursäkt endast resulterar i en tom ursäkt som inte tillfredsställer den kränkta parten och kan till och med vara kontraproduktiv.
Inget lärande sker
Samtidigt måste vi som föräldrar fråga oss själva: Vill jag att mitt barn ska lära sig att säga “förlåt” som en maskin, eller vill jag i i själva verket ingjuta värderingar i mitt barn?
Det slutliga målet i dessa situationer är inte så mycket att ursäkten uttalas, utan att barnet förstår att det gjort ett misstag och att dess handlingar har påverkat eller skadat en annan person. Vad vi vill eftersträva är utvecklingen av empati, och detta kan man inte uppnå genom att tvinga fram ord hos någon annan.
Att tvinga barn att be om ursäkt gör att de lär sig en ohälsosam vana
Låt oss samtidigt komma ihåg att det lärande som barnet förvärvat under dessa tidiga år formar dess personlighet och framtida beteende. Därför kan påtvingade och oärliga ursäkter blir en vana för barnet som utvecklar en cynisk och självisk attityd där de bara ber om ursäkt för att undvika de negativa konsekvenserna de kan drabbas av.
I framtiden kommer detta att få negativa återverkningar på deras relationer, eftersom de inte kommer att kunna förstå vad som går fel i relationen eller kunna reparera problemen. Samtidigt kommer de inte att kunna visa den andra personen att de förstår dennas känslor eller att de bryr sig om dem.
Vilka åtgärder bör vi vidta istället för att tvinga barn att be om ursäkt?
Som du kan se är det inte ett bra alternativ att tvinga barn att be om ursäkt. Men, som vi sa, är det inte heller positivt att förbise deras överträdelser. Vad kan vi göra då? Här är några rekommendationer.
Vänta på rätt ögonblick
Det är möjligt att, om ditt barn precis haft en dispyt eller ett bråk med ett annat barn, är ditt barn just i det ögonblicket upprört. I denna stund kan det följaktligen vara svårt för barnet att ta den andras perspektiv. Ta i detta fall bort barnet från konflikten, vänta tills det lugnat ner sig och skapa först därefter en dialog med barnet.
Hjälp ditt barn att ställa sig i den andres skor
För mindre barn är detta inte lätt att göra, och de kan behöva lite vägledning med öppna frågor. Till exempel: “Hur skulle du känna om du var i den andra personens skor?” eller “Skulle du vilja få en ursäkt, och hur?”
När ditt barn har förstått vad det har gjort fel och hur detta har fått den andra personen att känna, och själv besluta att det vill be om ursäkt, kan du ge vägledning om hur ditt barn ska gå till väga.
Enligt en studie publicerad i tidskriften Negotiation and Conflict Management Research bör en effektiv ursäkt innefatta ett erkännande av ansvar, uttryck för ånger och ett försök att gottgöra. Så till exempel kan barnet säga: “Jag gjorde fel när jag knuffade dig. Jag vet att jag gjorde dig illa, jag är ledsen för det. Vill du att jag ska sätta ett plåster på dig?”
Föregå med exempel
Språkläraren Matthew Burdelski beskriver i publikationen “I’m sorry, flower: Socializing apology, relations, and empathy in Japan” att det är ett utmärkt sätt för barn att lära sig att se sina vuxna kamrater visa empati, erkänna sina misstag och be om ursäkt. Detta hjälper dem att enkelt integrera sådana beteenden.
Om du är tveksam till att ditt barn kommer att kunna förstå hela denna process, bör du tänka på att det är viktigt att arbeta med detta redan från unga år.
Enligt en artikel publicerad i British Journal of Developmental Psychology så förstår även förskolebarn att en ursäkt uttrycker att överträdaren är ledsen och att det kan förbättra offrets känsla.
Du kanske också är intresserad av: Be dina barn om förlåt när du gör ett misstag
Slutliga rekommendationer
Kort sagt, när ett barn gör ett misstag måste vi fokusera på att lära dem att utveckla empati. Vi bör hjälpa dem att förstå hur den andra personen känner och lära sig att reparera bandet som har skadats av det dåliga beteendet.
Det spelar ingen roll om de till en början inte kan genomföra den här processen och ber om ursäkt omedelbart. De kan göra det senare, när vi har hjälpt dem att reflektera. Gradvis kommer de att integrera dessa färdigheter och kommer att vara mer kapabla att göra det på egen hand. Detta kommer att vara det verkliga lärandet som gör att de kan skapa goda värderingar och utveckla positiva relationer med andra.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Burdelski, M. (2013). “I’m sorry, flower”: Socializing apology, relationships, and empathy in Japan. Pragmatics and Society, 4(1), 54-81. https://www.jbe-platform.com/content/journals/10.1075/ps.4.1.03bur
- Escabias Gutiérrez, M. M. (2008). El egocentrismo del niño. Revista Enfoques Educativos 13, 37-42. https://www.calameo.com/read/00344544065bda4d8cdbe
- Lewicki, R. J., Polin, B., & Lount, R. B., Jr. (2016). An exploration of the structure of effective apologies. Negotiation and Conflict Management Research, 9(2), 177–196. https://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/ncmr.12073
- Smith, C. E., Chen, D., & Harris, P. L. (2010). When the happy victimizer says sorry: Children’s understanding of apology and emotion. British Journal of Developmental Psychology, 28(4), 727–746. https://bpspsychub.onlinelibrary.wiley.com/doi/abs/10.1348/026151009X475343
- Smith, C. E., Anderson, D., & Straussberger, A. (2018). Say you’re sorry: Children distinguish between willingly given and coerced expressions of remorse. Merrill-Palmer Quarterly, 64(2), 275–308. https://digitalcommons.wayne.edu/mpq/vol64/iss2/5/