Vad du ska göra om ditt barn har molluscum contagiosum (MC)

Molluscum contagiosum, eller mollusker, är en mycket vanlig viral infektion hos barn. I den här artikeln ska vi ta upp vilka steg du kan vidta om ditt barn drabbas.

Molluscum contagiosum, även kallat bara mollusker, är en ganska vanlig virusinfektion hos barn. Det ger karakteristiska hudutslag. Oavsett hur länge utbrottet varar är det en godartad infektion. I den här artikeln kommer vi att ge information och tips som kan hjälpa dig om ditt barn lider av det.

Vad är molluscum contagiosum (MC)?

Molluscum contagiosum orsakas av molluscum contagiosum-viruset (MCV), som är ett POX-virus. Eftersom barns immunsystem inte är fullt utvecklade än är de den befolkningsgrupp som drabbas mest av detta tillstånd.

I Europa drabbar det upp till 5% av barn mellan två och 12 år. Det är alltså en ganska vanlig infektion. Viruset påverkar slemhinnorna och de mest ytliga skikten i huden.

Det kan sprida sig på följande sätt:

• Direktkontakt med människor som lider av det, exempelvis hudkontakt.
• Genom föremål som människor med molluscum contagiosum har använt och smittat, till exempel leksaker, handdukar och kläder.
• Det kan sprida sig till andra kroppsdelar hos en person som redan har en infektion.

Vad är symptomen på mollusker?

Viruset ger upphov till hudlesioner. Dessa liknar små runda och upphöjda finnar eller vårtor och de innehåller viruset. De kan ha en grop i mitten. I allmänhet förekommer dessa mollusker oftast i områden som armhålor, armvecken eller ljumskarna, men de kan påverka vilken kroppsdel ​​som helst.

Molluscum contagiosum-lesioner kan förekomma ensamma eller i grupper. Även om de vanligtvis inte orsakar smärta kliar de oftast. I själva verket sprider sig viruset lätt till andra kroppsdelar när man river och kliar sig. Om den drabbade personen verkligen har en mycket besvärande klåda och han eller hon river sig kan större skador uppstå.

Behandling av molluscum contagiosum

Som alltid är det en läkare som kommer att behöva diagnostisera denna hudåkomma. Vanligtvis behövs inga tester. För det mesta kan en läkare diagnostisera mollusker med blotta ögat.

Som sagt är viruset vanligtvis en godartad sjukdom som, även om det kan ta månader och ibland år att försvinna, vanligtvis försvinner utan någon behandling.

Men det finns ändå vissa behandlingar som kan hjälpa till att bekämpa infektionen, till exempel:

• Töm molluskerna på sitt virala innehåll genom att trycka ut det med lämpligt material.
• Frysning av lesioner (kryoterapi).
• Medicinska geler och krämer, liksom oral behandling i form av flytande läkemedel eller piller.

Läkaren kommer att utvärdera vilken behandling som är mest lämplig i varje enskilt fall, eller bedöma om det är bäst att lämna dem utan behandling. Allt beror på barnet, antalet mollusker, deras spridning och vilka symptom de ger.

Vad du ska göra om ditt barn har molluscum contagiosum (MC)

Om ditt barn har denna infektion kan du vidta flera förebyggande åtgärder för att undvika att sprida den till andra. Det förhindrar också att den sprids till resten av ditt barns kropp.

Några av dessa åtgärder är:

• Undvik att vidröra, riva eller gnugga molluskerna så mycket som möjligt.
• Undvik att använda samma saker, som kläder, lakan och handdukar, som personer som inte är smittade.
• Tvätta händerna ofta och håll också det drabbade området rent och torrt.

Förutom dessa åtgärder kan ett barn med molluscum contagiosum fortsätta att leva ett helt normalt liv. Till exempel fortfarande gå ut och leka med andra barn.

Vi vill dock nämna att även om infektionen har läkt ut och det inte finns några mollusker kvar kan en person bli smittad och drabbas av det igen. Därför bör personer som redan blivit drabbade tidigare också vidta dessa förebyggande åtgärder.

Sammanfattningsvis

Molluscum contagiosum är en godartad hudåkomma som vanligtvis inte ger komplikationer och i de flesta fall försvinner på egen hand eller med hjälp av någon enkel behandling. Vid skador eller symptom är det viktigt att, som alltid, ta ditt barn till en läkare så att hon eller han kan ställa den slutliga diagnosen och besluta om den lämpligaste behandlingen.