Varför avvisar vissa föräldrar sina barn?

Innan du dömer dig som förälder för att du avvisar ditt barn är det viktigt att förstå den underliggande orsaken. På så vis kan du skapa en sund anknytning.

Skriven och verifierad av psykologen Maria Fátima Seppi Vinuales.

Senaste uppdateringen: 26 maj, 2024

Föräldraskap är en upplevelse som har flera nyanser. Det är unikt och alla människor upplever det inte på samma sätt. Vissa fall kan innebära att föräldrar avvisar sina barn och misslyckas med att få kontakt med dem, något som kan skapa djup frustration och skuld hos föräldrarna. Speciellt då vi har förväntningarna på oss att vi måste älska våra barn.

Bakom detta osynliggörs ett obehag som inte bara för med sig konsekvenser på det personliga planet utan också påverkar barnen och deras familjetrygghet. Innan det går så långt, är det därför viktigt att ta itu med problemet.

Varför vissa föräldrar avvisar sina barn

Innan går in på varför vissa föräldrar avvisar sina barn, är det viktigt att förstå att detta avvisande kan uttryckas på många sätt: bland annat som fientlighet, likgiltighet och försummelse. Men konsekvenserna påverkar alltid båda parter, med inverkan på självkänsla, på känslan av att vara älskad och uppskattad och på tilliten. Därav vikten av att ta itu med problemet så snabbt som möjligt.

Förstå varför vissa föräldrar avvisar sina barn

För det första är det viktigt att förstå att relationen mellan föräldrar och barn är ett band som byggs upp och påverkas av flera faktorer. Därför spelar bland annat personliga egenskaper, sammanhanget eller det vitala ögonblicket in i byggandet av denna relation. Beroende på hur vissa omständigheter uppstår kan upplevelsen bli positiv eller negativ. Därför är det också viktigt att vara uppmärksam på och ha förståelse för dessa när man står inför känslan av att vilja avvisa sitt barn.

En tidigare upplevelse av negativ anknytning

Det finns föräldrar som inte lyckas skapa ett emotionellt band med sina barn eftersom de själva inte har en hälsosam och kärleksfull anknytning i sina egna erfarenheter som barn. Följaktligen har de ett öppet sår som de ännu inte har kunnat läka, och det är därför ett hinder.

Därför bör du som förälder tänka på din egen barndom, uppväxt, föräldramodeller och ambitioner. Men allt detta innebär ett arbete där du behöver vara öppen, erkännande, förlåtande och analyserande, vilket kan vara smärtsamt trots att det är nödvändigt.

Föräldraskapets press

I många fall beror föräldrars avvisande av ett barn på att beslutet att bli förälder egentligen inte var ett eget val, utan snarare ett socialt tryck. I våra samhällen och omgivningar är vi utsatta för ett oändligt antal förväntningar och krav som ibland får oss att ge efter för att skaffa barn, även när det i själva verket inte är något vi önskar.

Att bli föräldrar är dock en upplevelse av enorm komplexitet, som kräver hängivenhet och som kan orsaka bitterhet när det inte kommer från våra egna önskningar.

Perinatal depression eller postpartumdepression

En graviditeten innebär stora förändringar, såsom fysiska och hormonella förändringar, liksom känslor som pendlar mellan glädje och rädsla eller stress och trötthet. Därtill kan även ekonomiska bekymmer, tillsammans med alla förväntningar som omger situationen, skapa en överbelastning. Allt detta kan leda till perinatal depression (från början av graviditeten till barnets första levnadsår) eller postpartumdepression. I sin tur kan detta göra det svårt att etablera bandet till vår nyfödda bebis.

För att stödja mamman är det viktigt att skilja denna typ av depression från baby blues, som är en mer kortvarig art och som kan inträffa under den första veckan efter förlossningen.

Oplanerad graviditet kan göra att en förälder avvisar sitt barn

I vissa fall beror en förälders avvisande på att barnet som är på väg inte är med i den gällande framtidsplanen. Detta kan exempelvis vara för att de blivande föräldrarna ännu inte är i den bästa situationen i sitt liv, eller i sin parrelation.

Förväntning kontra verklighet

Många gånger har avvisande att göra med den idealiserade synen på vad det innebär att vara förälder. Vi tenderar att bara prata om den ljuva sidan av föräldraskapet, som barnets första ord, amningens närhet, de första skratten och andra fina minnen. Vi pratar inte lika ofta om den mentala överbelastningen, arbetsbekymmer, bristande intimitet eller förlusten av våra egna utrymmen. Att visa denna baksida är också viktigt, så att förväntningarna inte plötsligt kvävs och allt verkar ouppnåeligt.

Låt oss göra det till normalt att be om hjälp

Vi är inte sämre föräldrar för att vi känner avvisande mot vårt barn och att be om hjälp för detta. Tvärtom gör det oss bättre att vi låter oss söka en lösning. Det hjälper oss att undvika att skada en annan person som är beroende av oss. Kvaliteten på anknytning är grunden där vi bygger självkänsla och efterföljande relationer upp i vuxna åldrar. Faktum är att ett avvisande många gånger inte ens är relaterat till barnet i fråga. Snarare tenderar det att bero på tidigare erfarenheter som vi behöver hela oss från.

Känner du igen dig, eller känner någon som är i en liknande situation? Kom då ihåg att denna känsla långt ifrån gör dig till världens sämsta förälder. Du är en person med rädslor, erfarenheter, smärtor och ångest, som förtjänar att må bra, och som inte behöver känna dig ensam. Att sätta namn på känslor, validera vad du känner och utveckla resurser för att hantera situationen är några sätt för att kunna vända detta till en njutbar upplevelse.