En mammas vittnesbörd: Mammor föredrar söner
Det är bara att erkänna det! Mammor föredrar söner framför döttrar… eller åtminstone är det vad Shona Sibary – den mycket kontroversiella brittiska 4-barnsmamman – har att säga.
Shona Sibary har tre döttrar, men bara en son. Hon säger att hon kände sig lättad när hon fick reda på att hon skulle få en son. Hon medger att hon har en närmare relation med sin enda son än vad hon har med sina döttrar. Men hon anser att det är normen att mödrar föredrar söner.
Är det så att mammor föredrar söner? Det här är vad hon skrev:
Ögonblicket hade äntligen kommit. Vid tjugo veckors graviditet och utsträckt på den sterila britsen, redo för mitt ultraljud, kunde jag knappt hålla min otålighet i schack.
Ultraljudsteknikern hade misstagit mig för den sorts kvinna som vill ha en lång ingress om hennes växande bebis utveckling. Hon malde på om fingrar och tår och huvudets storlek när – egentligen – det jag ville höra var en sak och en sak bara.
Jag fick använda all min självbehärskning för att inte skrika: “Sära på benen och låt mig se vad som finns där!” Till fostret, såklart, inte ultraljudsteknikern.
Och då, som om genom magi, hände det. Barnet rörde på sig och avslöjade allt. Ultraljudsteknikern vände sig om till mig och sa: “Jo, det verkar verkligen vara något dinglande och – låt oss säga så här – det är inte navelsträngen.”
Hör och häpna, änglar kunde lika väl ha fallit från himlen sjungandes lovsånger, så stor var glädjen jag kände.
Efter två tjejer och fyra år med att trampa på små plastiga polly pocket-delar på vardagsrumsgolvet. Efter en tsunami av rosa och trassligt hår hade jag äntligen en pojke!
Kalla det hormoner, men jag kände genast lättnaden skölja över mig. Jag visste redan från början att jag föredrar söner.
En pojke, äntligen!
Nu, efter tolv år, känner jag fortfarande nästan likadant. Jag föredrar söner. Sedan Montys födelse har ytterligare en dotter sällat sig till vår kull – Dolly, nu fem år gammal. Hon ökade östrogeninnehavarna till tre i barnaskaran.
Monty är min enda son. Kanske är det därför som han kan komma in i köket på morgonen, slarvigt klädd, enstavig och lätt illaluktande. Och ändå kommer jag att stå där, andfådd av ängslan, inför det stora underverket som han är.
Jag kommer ihåg att jag stirrade på min nyfödda son genom plexiglas-sidan av hans barnsäng och, i en dimma av hormonella känslor, tänkte: “Jag ska döda flickan som krossar ditt hjärta.”
Och innan ni alla anklagar mig för öppen favoritism finns det starka historiska och litterära bevis som stöder det nära bandet mellan en mor och hennes son. Mödrar föredrar söner.
Litteratur, mödrar och söner
För att inte nämna att en undersökning av 2500 mammor som utfördes av Netmums som avslöjade att hälften kände ett starkare band med sina söner. En hel del, 88% , erkände också att de behandlade sina döttrar annorlunda.
Resultaten visade att mammor berömde speciella egenskaper hos sina söner, såg dem som roliga, fräcka och lekfulla. Däremot såg de ner på liknande attribut hos sina döttrar genom att referera till dem som näpsiga eller näsvisa. De föredrar söner helt enkelt.
Alla mina fyra barn har starka personligheter och visar regelbundet beteende som inte nödvändigtvis är en reflektion av deras könstillhörighet. De kan argumentera tills öronen trillar av, testa gränser och driva mig till vansinne.
Är jag hårdare mot tjejerna som ett resultat av det? Det kan du ge dig på att jag är. Det beror på att när Flo, 16 år, stirrar på mig med förakt och Annie, 14 år, himlar med ögonen, är det som om jag ser mig själv i en spegel – och jag gillar inte alltid det jag ser.
Med Monty är det annorlunda. Mitt förhållande till honom känns lättare. Inte alls så besvärat av den ångest jag ofta upplever när jag ser mina egna olater reflekteras i mina döttrar.
Jag kan vara mer kritisk mot tjejerna, mer medveten om deras motgångar och de utmaningar som de står inför. De har också en otrolig förmåga att få mig att känna mig som den sämsta mamman i hela världen.
Självklart älskar jag alla mina barn, pojkar och flickor
Självklart älskar jag alla mina barn på olika sätt. Det är bara det att med tjejerna har jag ofta den obehagliga känslan av att jag försöker skruva ihop möbler från platta paket med en bruksanvisning som är på koreanska.
Ingenting jag säger eller gör är rätt. De kan vara otroligt överkänsliga. De utmanar mig, skjuter bort mig och lämnar mig övertygad om att jag försummar mina förpliktelser som mamma. Hela tiden.
Med Monty är det en helt annan historia. Han säger att jag är underbar hela tiden, även när jag skriker som en häxa eller glömmer att tvätta hans gympakläder.
När han är med mig lyckas han på något sätt övertyga mig om att jag har fått kläm på den här föräldrarollen. Vårt förhållande är ett ömsesidigt klappa-varandra-på-ryggen-förhållande. Flo, Annie och Dolly föredrar att hålla mig på helspänn.
Eller kanske har det mer att göra med det gamla ordspråket: “En son är en son tills han tar sig en fru, men en dotter är en dotter i hela sitt liv.” Djupt inom mig vet jag att klockan tickar ner den tid jag har kvar att vara i centrum i Montys värld.
Om inte särskilt lång tid kommer det att finnas en annan kvinna som väntar bland kulisserna och är redo att stjäla hans hjärta. Kanske då, och först då, kan mitt förhållande till mina döttrar verkligen komma till sin rätt. Om vi fortfarande talar med varandra vill säga.
