7 vanliga problem som uppstår vid diagnos av ADHD hos barn
Diagnoser känns ofta dubbelsidiga. Å ena sidan tillåter de oss att ge ett namn åt vad som än händer och som vi inte vet hur vi ska förklara. Samtidigt är de en utgångspunkt från vilken nya vägar öppnar sig som kräver andra färdigheter och tekniker för att ta itu med problemen som drabbar oss. Å andra sidan ställer de oss inför en rad utmaningar som får oss att inse att saken inte är över. Med allt detta i åtanke, låt oss se vilka de vanligaste problemen är vid fall av ADHD hos barn.
Du kanske är intresserad av: ADHD: är det på riktigt?
Vad menas med uppmärksamhetsbrist hos barn?
När vi talar om en uppmärksamhetsstörning, med eller utan hyperaktivitet (ADD alternativt ADHD), så syftar vi på en av de idag vanligaste diagnoserna under barndomen. Även om prevalensen varierar beroende på vilken metod som används, är det allmänt accepterat att det förekommer hos 5 % av den pediatriska befolkningen, med en betydligt högre incidens hos pojkar än hos flickor.
Även om det fortfarande inte är möjligt att fastställa orsaken till ADHD, vet vi att det är en multifaktoriell neurobiologisk störning som orsakar vissa förändringar i hjärnans prefrontala cortex. Det är här de så kallade exekutiva funktionerna är koncentrerade, vilka är de som bland annat gör att vi kan bibehålla uppmärksamhet och koncentration, vädja till minnet, planera, fatta beslut, kontrollera impulser och reglera känslor.
På grund av alla de aspekter av livet som påverkas av ett ADHD-tillstånd är det viktigt att nå en korrekt och snabb diagnos för att bättre kunna ledsaga ett barn. Både i dess lärandeprocesser och i övriga aktiviteter i det dagliga livet.
Du kanske är intresserad av: 7 övningar för barn med ADHD
De vanligaste problemen som uppstår vid diagnos av ADHD hos barn
Varje diagnos som ställs på ett ansvarsfullt sätt utlöser en rad frågor. Detta ger i sin tur upphov till nya och tvetydiga känslor, utmaningar och besvär med att genomföra förändringar.
1. Svårigheter att fatta beslut om diagnos
Ibland finns det gemensamma egenskaper bland de olika neuroutvecklingstillstånden som skapar förvirring när diagnosen definieras. Faktum är att många av de symtom som anses atypiska vid en viss tidpunkt i livet faktiskt är att förvänta sig under en viss utvecklingsålder.
Av båda anledningarna är det viktigt att använda ett antal diagnostiska tester, allt från intervjuer med barnet, föräldrar och lärare, till syn- och hörseltest eller psykometriska utvärderingar. På så sätt klargörs definitionen av barnets tillstånd och vissa tvivel om differentialdiagnoser skingras. Bland de vanligaste är beteendestörningar, inlärningsstörningar och autismspektrumstörningar.
2- Överdiagnostik
Det finns också en verklighet som vi inte kan fly från, och det är överskottet av ADHD-diagnoser bland barn, även när de inte uppfyller de nödvändiga kriterierna för att definiera detta tillstånd. Det bör noteras att inte alla rastlösa barn är hyperaktiva, och att förmågan att upprätthålla uppmärksamhet är en färdighet som mognar gradvis hos de små.
3- Känslomässig oro
Även om vetskapen om att vårt barn har diagnostiserats med ADHD ger en viss sinnesfrid jämfört med osäkerheten, är det också sant att det utlöser en del oro och rädsla. Kommer mitt barn att kunna leva ett normalt liv? Kommer det att kunna studera eller arbeta i framtiden?
4- Överbeskyddande
När en familj väl får en diagnos, särskilt om den gäller ett barn, tenderar många vuxna nära dem att bli överbeskyddande. De är så angelägna om att hindra dem från att lida att de försöker bevara dem i en bubbla.
Till syvende och sist går den självuppfyllande profetian i uppfyllelse: Vi skyddar dem eftersom vi inte vill att de ska bli misslyckas med att anpassa sig till miljön och lida av den anledningen, men de blir då än mer isolerade och påverkas negativt av just den orsaken.
5- Svårigheter med medicinering
När behandlingen av ADHD hos barn inkluderar medicinering kan det föreligga ett antal problem när det gäller att fullfölja denna procedur. Detta kan uppstå av flera skäl, antingen för att barnet inte tillgodogör sig dem väl, på grund av biverkningarna de orsakar, eller för att det inte finns någon familjemedvetenhet.
Å andra sidan, ibland görs misstaget att betrakta medicinering som det enda sättet att närma sig ADHD. Även om det är viktigt, räcker det inte. Patienter med denna diagnos måste gå i terapier av olika slag för att arbeta med nödvändiga färdigheter för att klara sina dagliga aktiviteter och uppgifter.
6- Hinder för att följa barnet på vägen
ADHD är ett mycket utbrett och studerat tillstånd. Detta betyder dock inte att föräldrar eller pedagoger har tillräckliga resurser för att följa barnet i deras utvecklings- och lärandeprocesser. När vi planerar tillvägagångssättet måste vi därför också tänka på familjens och utbildningssamhällets roll och stödja dem.
7- Inverkan på barn
Att få en diagnos hjälper barnet att klara av sitt tillstånd. Men det har också en inverkan på självkänsla, sociala “etiketter” och relationen till kamrater eller lärare. Vi måste vara uppmärksamma för att kunna ge känslomässigt stöd.
ADHD-diagnoser är också en väckarklocka till vuxenvärlden
Nästan varje gång en fråga som involverar barn tas upp är det också viktigt att titta på verkligheten eller de bidragande faktorerna hos dem som följer med deras uppväxt. Detta sägs inte i avsikt att anklaga eller skylla på någon, utan för att åtfölja och tillhandahålla de nödvändiga verktygen för att hantera problemet.
I denna mening är det sant att ADHD hos barn hänvisar till en störning med neurologisk bas. Men vi kan inte tillåta oss själva att tro att vi lever i en miljö där vår dagliga rytm, krav, konsumtion och hur vi hanterar oss själva i världen inte har någon inverkan. Tvärtom, det påverkar och sprider sig. Därför förväntar vi oss många gånger att barn ska kunna vara fullt koncentrerade i en traditionell klass och sitta kvar i sin sits i timmar, eller komma med gott mod på natten efter en dag full av aktiviteter.
Det är därför en diagnos av ADHD också innebär ett “stopp” i vuxenvärlden. Det uppmanar oss att återknyta kontakten med andra rytmer, respektera tiden och förstå att det finns processer som kräver ett “här och nu”. Vi måste vara de första att självreglera för att lära våra barn att göra det.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Rodillo, B. E. (2015). Trastorno por déficit de atención e hiperactividad (TDAH) en adolescentes. Revista Médica Clínica Las Condes, 26(1), 52-59.
- González, R., Liliana, B., & Rubiales, J. (2014). Estilos parentales en niños y niñas con TDAH. Revista Latinoamericana de Ciencias Sociales, Niñez y Juventud, 12(1), 141-158.
- Pascual-Castroviejo, I. (2008). Trastornos por déficit de atención e hiperactividad (TDAH). Asociación Española de Pediatría y Sociedad Española de Neurología Pediátrica. Protocolos de Neurología, 12, 140-150.
- García Peñas, J. J., & Domínguez Carral, J. (2014). ¿Existe un sobrediagnóstico del trastorno de déficit de atención e hiperactividad (TDAH)?
