Förlossningsinduktion: allt du behöver veta
Det finns olika anledningar till varför vårdpersonal beslutar om en förlossningsinduktion, en praxis som består av att artificiellt aktivera den naturliga födelseprocessen.
Strategin är inte nödvändig under alla graviditeter, och inte heller vid alla fall av fördröjda eller riskabla havandeskap. Men nuförtiden sker ändå proceduren relativt frekvent och detta har skapat kontroverser.
Låt oss ta reda på vad konceptet innebär, när det är nödvändigt att praktisera det och vad internationella vetenskapliga källor tycker om det.
Vad menas med förlossningsinduktion?
En förlossningsinduktion bygger på att använda olika medicinska strategier för att sätta igång förlossningen. Mer specifikt går det ut på att utlösa sammandragningar och stimulera en utvidgning av livmoderhalsen, för att därigenom uppnå en vaginal förlossning.
Det finns olika metoder för att starta en förlossning:
- Mekaniskt: detta utförs genom att på konstgjord väg bryta membranen som täcker fostersäcken. För att utföra denna procedur måste livmoderhalsen vidgas och barnets huvud måste vara inkilat i bäckenet. När vätskan kommer ut trycker barnet på bäckenbotten för att stimulera förlossningen.
- Farmakologiskt: baserat på användning av läkemedel som stimulerar sammandragningar (som oxytocin) och främjar utvidgning av livmoderhalsen (som prostaglandiner).
Det är värt att notera att denna procedur är reserverad för specifika fall, då fördelarna överväger riskerna för moderns och barnets hälsa.
När blir en förlossningsinduktion nödvändig?
Enligt den spanska föreningen för gynekologi och obstetrik (SEGO) är en förlossningsinduktion indicerat när riskerna med att fortsätta graviditeten överväger riskerna med att påskynda förlossningen.
I sitt handlingsprotokoll föreslår de en induktion endast i följande situationer:
- Efter en ordinarie graviditet: Då en graviditet varar längre än 42 veckor finns det en risk att barnet inte blir närt och syresatt på grund av moderkakans åldrande.
- För tidig bristning av hinnor: Detta kan ske grund av risken för infektioner inuti fostersäcken och andra komplikationer.
- Hypertensiva graviditetstillstånd: Dessa inkluderar preeklampsi, eklampsi och HELLP- syndrom.
- Graviditetsdiabetes
- Intrauterin tillväxtbegränsning
- Tvillinggraviditet
- Chorioamnionit (infektion i fosterhinnorna)
- För tidig placentaavlösning
- Intrauterin fosterdöd
Det finns även riktlinjer för elektiv induktion, som inte är relaterad till kliniska skäl, som endast bör praktiseras om graviditeten är längre gången än 39 veckor.
Risker förknippade med förlossningsinduktion
Även om en induktion i de ovannämnda fallen är ett sätt att undvika kejsarsnitt, så finns det risker med denna praxis som du bör vara medveten om:
- Misslyckad induktion: Efter att ha implementerat farmakologiska och mekaniska metoder så fortskrider inte förlossningen.
- Infektioner
- Maternal bradykardi: De läkemedel som administreras kan sänka moderns hjärtfrekvens och minska fostrets syresättning.
- Livmoderruptur: Även om det är sällsynt så är det allvarligt och uppstår på grund av att livmodern slits sönder.
- Livmoderblödning på grund av följande orsaker: Under förlossningen drar inte livmodern ihop sig ordentligt och blödningen slutar inte.
Trots alla ovanstående skäl finns det kontraindikationer för att utföra en förlossningsinduktion, vilket inkluderar; tidigare kejsarsnitt, när fostret är i tvärläge, en historia av livmoderruptur, en aktiv herpesinfektion, navelsträngsframfall eller livmoderhalscancer, bland annat.
Vilken ståndpunkt intar hälsovårdsmyndigheter när det gäller förlossningsinduktion?
Den nuvarande kontroversen kring denna procedur är nära relaterad till dess höga frekvens på vårdcentraler runt om i världen. Även utan någon medicinsk orsak som motiverar det.
Anledningen tros vara valet av födelseögonblicket och bristen på respekt för förlossningen som en naturlig händelse. Låt oss se hur de olika vetenskapliga sällskapen uttrycker sig i detta avseende.
Världshälsoorganisationen (WHO)
2015 publicerade WHO en rad rekommendationer angående förlossningsstimulering, som föreslår att man undviker användningen av oxytocin, misoprostol och sacruptur (amniotomi). Dessa rekommendationer har att göra med de risker som sådana strategier innebär.
Under 2018 har dessa riktlinjer utökats inom förlossningsvården för en positiv förlossningsupplevelse. Dessa riktlinjer strävade efter att optimera födelseupplevelsen från ett holistiskt, mänskligt, rättighetsbaserat tillvägagångssätt.
När det gäller förlossningsinduktion avråder man från en tidig amniotomi tillsammans med oxytocinadministrering för att påskynda födseln. Slutligen betonar de behovet av att minska onödiga medicinska ingrepp vid lågriskgraviditeter.
Argentinas federation för gynekologiska och obstetriska samfund (FASGO)
I en uppdatering som publicerades 2019 lyfte detta organ fram en rad villkor som ska beaktas när man genomför förlossningen. I förhållande till dem anförs följande av de sakkunniga:
“Indikationerna för en förlossningsinduktion är inte absoluta; modern (cervikal status, ovariemembran och graviditetsålder) och fostertillstånd, bland andra faktorer, bör beaktas.”
Likaså framhåller författarna att förlossningen kan induceras av logistiska skäl som motiverar det (som avståndet mellan hem och sjukhus, eller vissa psykosociala indikationer).
Det bör noteras att gravida kvinnor bör vara medvetna om induktionsmetoden, platsen där den utförs, detaljerna och alternativen för stöd och smärtlindring.
Induktion av förlossning, en strategi för att minska antalet kejsarsnitt
En snabb och motiverad förlossningsinduktion är ett gynnsamt alternativ för mammans och barnets välbefinnande, eftersom det begränsar behovet av att tillgripa ett kejsarsnitt.
Det har fastställts att fördelarna med induktion kan uppväga riskerna. Särskilt vid långvariga graviditeter (mer än 41 veckor), där perinatala dödsfall och kejsarsnitt tenderar att balansera riskerna.
Innan specialisten utför proceduren bör mamman veta vad det innebär, samt godkänna dess utförande. Det är hennes rätt att välja hur hon ska föda.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Federación Argentina de Sociedades de Ginecología y Obstetricia FASGO (2019). Inducción al trabajo de parto. Actualización del Consenso de Obstetricia FASGO 2019. Recuperado de: http://www.fasgo.org.ar/archivos/consensos/Actualizacion_Consenso_2019_Trabajo_de_Parto.pdf
- MayoClinic (2021). Inducción del trabajo de parto. Recuperado de: https://www.mayoclinic.org/es-es/tests-procedures/labor-induction/about/pac-20385141#:~:text=La%20inducci%C3%B3n%20del%20trabajo%20de,para%20lograr%20un%20parto%20vaginal.
- MedlinePlus (2021). Inducción del trabajo de parto. Recuperado de: https://medlineplus.gov/spanish/ency/patientinstructions/000625.htm
- Ministerio de sanidad, política social e igualdad de España (2011). Estrategia Nacional de Salud Sexual y Reproductiva. Recuperado de: https://www.sanidad.gob.es/organizacion/sns/planCalidadSNS/pdf/equidad/ENSSR.pdf
- Organización mundial de la Salud OMS (2015) Recomendaciones para la estimulación del trabajo de parto. Recuperado de: http://apps.who.int/iris/bitstream/handle/10665/200213/WHO_RHR_15.05_spa.pdf?sequence=1
- Organización mundial de la Salud OMS (2018) Recomendaciones de la OMS Para los cuidados durante el parto, para una experiencia de parto positiva. Recuperado de: https://apps.who.int/iris/bitstream/handle/10665/272435/WHO-RHR-18.12-spa.pdf
- Sociedad española de ginecología y obstetricia SEGO (2015). Protocolo SEGO para la inducción del parto. Progresos de ginecología y obstetricia Vol 58. N°1. Pp: 54-64. Recuperado de: http://ginecologiayobstetriciaucc.blogspot.com/2017/03/induccion-del-parto-sego-2013.html