För ditt barns skull får du inte vara en lidande mamma
Är du en lidande mamma? Har ditt barn ett handikapp eller något annat som påverkar dig mentalt? Oroar du dig konstant över morgondagen av olika anledningar? För ditt barns skull kan du inte lida, oavsett omständigheterna eller orsaken. Lidande är inte kärlek, och allt som har med barnet att göra måste göras med den mest platoniska kärlek som finns.
För ditt barns skull måste du lära dig att vara uppmuntrande, rolig, positiv… men aldrig för tam eller undergiven ditt lidande.
För varje lidande mamma finns det ett olyckligt barn
Alla kvinnor vet inte hur man ska axla rollen som mamma. Många tror att kärlek för ett barn är att sörja för det och lida över vad som kan hända imorgon.
Kvinnor som tycker synd om sina barn på grund av fysiska eller mentala karaktärsdrag, eller som plågas av ekonomiska behov och frustreras över onåbara önskningar, sårar sina barn och överför sin smärta till dem.
Barn har stor känslomässig kapacitet. De vet alltid när något dåligt händer, när det finns ett problem eller när någon lider.
Barn till mammor som känner och beter sig på ett sådant sätt uppfostras med en känsla av att de är “mindre värda än andra” – att det är något fel med dem och att de inte kommer kunna nå sina mål.
Den lidande mammans ursprung
Anledningarna till att man kanske blir en lidande mamma är många, men ett exempel är ett barns intellektuella och fysiska handikapp.
Kvinnor som övergavs känslomässigt eller genomgick fysisk misshandel i sin egen barndom, som tvingades offra sin ungdom och sina drömmar för att uppfostra ett barn, som lurades och avskyddes i åratal av sina makar eller som är rädda för en framtida separation från sina småttingar när de blir vuxna har också anledningar att bli lidande mödrar.
Bli inte en lidande mamma
För att inte bli en lidande mamma, eller åtminstone försöka undvika det, kan du följa nedanstående tips:
- Använd aldrig orden “ömka”, “stackars liten”, “misslyckande”, “inkapabel” eller “övergiven” när du refererar till ditt barn, speciellt om det kan höra dig.
- Tyck inte synd om honom. Alla kan vi ha brister, sakna något, bli sjuka eller inte nå våra mål.
- Ta hand om honom, men var inte överbeskyddande. Livet som väntar är fullt av oräkneliga bakslag som han måste tackla, vare sig han vill eller inte. Det finns ingen mening med att oroa honom över vad som kanske aldrig kommer hända. Det är bättre att förbereda honom och dig själv på saker som faktiskt kan hända.
- Älska honom och lär honom att kärlek är glädje, tillfredsställelse, välmående, optimism…
- Var modig inför svårigheter. Ditt barn förtjänar det bästa i livet, det bästa du kan ge honom. Sträva efter det som en mamma. När han begår misstag, blir sjuk eller rädd behöver han dig som mest. Det är de minst lämpliga tidpunkterna att bli deprimerad på, vända ryggen till och “skicka” problemet vidare till en annan i hushållet.
- Låtsas inte att du för alltid kommer vara händelsernas centrum för honom, den han kommer ha närmst band till, av rädsla för att han imorgon kommer växa upp och överge dig. Uppfostra honom inte i en miljö som får dig att verka som den viktigaste personen.
Självkärlek, god självkänsla, tillfredsställelse och glädje över deras prestationer, deras förmågor och sätt att vara… det är det bästa arvet, de viktigaste lärdomarna från en mor.
Ta hand om din mentala hälsa, för din bebis skull
En annan sak du inte får ignorera om du inte vill bli en lidande mamma är att ta hand om din mentala hälsa.
Var inte en slav som skjuter upp alla sina drömmar till en morgondag som inte kommer. Var inte den som uppmärksammar andra 24/7 men aldrig presterar personligt eller professionellt, inte lämnar hemmet förutom för att handla, inte sportar, inte spenderar tid med vänner…
Den självuppoffrande mamman är den som löper högst risk att falla in i en djup depression som inte bara skadar henne, utan helt handikappar resten av familjen, som är så beroende av henne.
För ditt barns och din egen skull, var lycklig, så lycklig och uppfylld som möjligt.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Bowlby, J. (1986). Vínculos afectivos: formación, desarrollo y pérdida. Madrid: Morata.
- Bowlby, J. (1995). Teoría del apego. Lebovici, Weil-HalpernF.
- Garrido-Rojas, L. (2006). Apego, emoción y regulación emocional. Implicaciones para la salud. Revista latinoamericana de psicología, 38(3), 493-507. https://www.redalyc.org/pdf/805/80538304.pdf
- Marrone, M., Diamond, N., Juri, L., & Bleichmar, H. (2001). La teoría del apego: un enfoque actual. Madrid: Psimática.
- Moneta, M. (2003). El Apego. Aspectos clínicos y psicobiológicos de la díada madre-hijo. Santiago: Cuatro Vientos.
