Tvinga inte barn att visa tillgivenhet
Gör det inte. Tvinga inte barn att visa tillgivenhet till andra med pussar, kramar eller liknande om de inte vill eller om det gör dem obekväma. Det går emot deras vilja och får dem att tro att de inte har ansvar över sin egen kropp. För kom ihåg: kärlek kan inte påtvingas. Snarare måste den födas på ett fritt, spontant och önskat sätt, aldrig påtvingat. Att visa tillgivenhet är vårt egna val, inte andras.
Många av oss, även i vuxen ålder, har obekväma minnen i våra sinnen angående detta ämne. Våra fäder och mödrar tvingade oss att ge där tanten som vi aldrig sett förut en kram, den där kusinen som vi inte gillade så mycket eller den där grannen som vi helt enkelt inte ville närma oss.
Det är ett så populärt socialt beteende i våra dagliga liv att vi knappast ifrågasätter det eller ger det någon betydelse. Och det finns flera skäl till att vi inte tänker på det: För det första för att det i vår kultur är en artighetshandling: Vi kramas eller skakar hand, och vi presenterar oss. I vår önskan att introducera våra småttingar till dessa sociala beteenden är det vanligt att vi tvingar dem att utföra dem från en tidig ålder, att stå på tå för att kramas, eller bli kramad.
Men för många barn är det är inte en trevlig upplevelse. De vill helt enkelt inte ha den närheten, och de vill inte heller bli pussade eller smekta av människor de inte känner, eller som gör dem obekväma. Så varför gör vi det? Varför insisterar vi på det? Hos Att vara är mamma föreslår vi att du reflekterar över ämnet så att du också kan ge oss din åsikt.
Att visa tillgivenhet sker frivilligt, inte med våld
Fundera ett ögonblick på vilken typ av budskap vi ger till våra barn när vi tvingar dem att visa tillgivenhet gentemot vår kollega som de aldrig har sett förut. Föreställ dig hur ett litet blygt barn känner sig då dess föräldrar uppmanar det med de där klassiska fraserna som: “Kom igen nu, jag sa åt dig att ge henne en puss, vad väntar du på?”
- Den där pojken eller tjejen som tvingats krama eller kyssa någon tror att dess kropp inte är dess egna, att den inte har något att säga till om och att den måste lyda när den blir tillsagd att visa tillgivenhet, oavsett om den känner för det eller inte.
- Det kan lämna konsekvenser för våra barn då de känner sig kränkta och använda.
- Barn kan tro att det inte har någon röst eller något att säga till om. Att det är vad de vuxna ber en om som räknas och att det måste utföras oavsett ens egna önskemål.
Något som verkar banalt kan faktiskt innehålla många nyanser.
Min kropp är min
CAPS Hauraki är en nyzeeländsk förening som kämpar mot barnövergrepp och som spelar en intressant roll då det kommer till att ge familjer råd.
- Startade de en intressant kampanj med ett mycket specifikt syfte: att göra föräldrar medvetna om behovet av att inte tvinga barn att pussa dem de inte vill.
- Förespråkar insikten att barn befinner sig i ett skede där de lär sig vad som kallas samtycke.
- När det kommer till fysisk kontakt bör små barn förstå så snart som möjligt att deras kropp är deras egen. Ingen har rätt att röra vid dem utan deras tillåtelse, ingen kan eller bör tvinga dem att göra något de inte vill i denna intima aspekt.
Inom den föreningen talar de till exempel om den obehagliga upplevelsen som vissa barn går igenom vid jul när de i det landet tvingas sitta i jultomtens knä trots att han skrämmer dem, eller då de inte vill. Alla barn kommer inte att uppleva det på samma sätt, men för vissa är det något väldigt obehagligt att behöva sitta i knät på en främling.
Ge exempel utan att tvinga
Det finns föräldrar som alltjämt tror att deras barn är deras egendom och att de av denna anledning kan tvinga dem att göra nästan vad som helst som för föräldrarna själva ter sig som det korrekta att göra.
Men vi måste vara tydliga: Ditt barn är inte din egendom, utan ditt ANSVAR, och därför måste du vara lyhörd för dess behov och respektera dess beslut.
- Om de inte vill krama vissa släktingar, vänner eller främlingar, tvinga inte på dem det. Gör det aldrig, annars kommer du att manipulera deras fysiska integritet genom att få dem att tro att de inte kan vägra.
- Det bästa alternativet är helt enkelt att föregå med gott exempel. Låt dem se hur artighet ser ut i den vuxna världen, hur vi hälsar på varandra, hur vi säger hejdå, och så vidare. Låt dem se dig och låt dem frivilligt närma sig andra för en kram eller puss om de vill.
Om ditt barn inte vill bli pussat eller kramat, kom då med ett enkelt förslag: skaka hand. Och om de inte gillar det här alternativet heller så kan de helt enkelt vinka eller säga hej. På så sätt respekterar du ditt barns fysiska gränser samtidigt som du uppmuntrar till artighet.