Att bli känslomässigt övergiven: Ett brev från en dotter

5 minuter

Granskad och godkänd av psykologen María Alejandra Castro Arbeláez.

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Tyvärr är smärta en realitet i dagens samhälle. Det finns många familjer som slits itu av olika skäl. En av de mest hjärtskärande konsekvenserna av detta är att bli känslomässigt övergiven som barn.

Idag presenterar vi en liten tjejs brev till sin pappa. I det kommer vi att upptäcka att det att bli känslomässigt övergiven kan vara ännu svårare för barn att hantera än att överges fysiskt.

Att bli känslomässigt övergiven i barndomen

När föräldrar separerar eller skiljer sig, är det svårt för barn. Det är svårt för dem att acceptera eller förstå varför det hände. Det är också svårt att sätta ord på de intensiva känslor som kan orsakas av föräldrarnas separation.

Att känna sig känslomässigt övergiven i barndomen kan orsaka allt ifrån en identitetskris till lågt självförtroende. Dessa barn har problem med andra barn, de känner sig osäkra och tror ofta att de aldrig kommer att vara värdefulla för någon.

Barn kan tro att de har gjort något fel och att det var de som orsakade att deras förälder övergav dem.

För ett barn är det mycket svårt att acceptera att en förälder föredrog att ha en annan familj och att han bestämde sig för att aldrig återvända till den han lämnade. För barn är acceptansprocessen så svår att de behöver stabilitet och konstant kärlek, en emotionell tillflyktsort.

För ett barn kan det vara mycket smärtsamt att bli känslomässigt övergiven. Här nedan kan du läsa ett brev från en liten tjej som skriver till sin pappa som lämnade henne.

Det sägs att vi inte känner till vår egen styrka förrän det enda alternativet vi har kvar är att vara starka. Den här lilla tjejen bestämde sig för att vara stark och läka såren med detta vackra brev.

Brev från en liten tjej till sin pappa

Pappa, jag vill att du ska veta att jag tycker om dig hela tiden.

Varje dag undrar jag vad som skulle hänt om du inte hade lämnat oss, men jag antar att det är bättre på det här sättet.

Jag har hittat min passion: konst. Om du var här hos mig skulle jag be dig att ta mig till museer, fotoutställningar och gallerier, och till teatern, symfoniorkestern och författarträffar. Det skulle verkligen ha varit roligt.

Konst har hjälpt mig att upptäcka många saker, att observera människor och låta fantasin flyga fritt. Idag är det enda jag vill kunna föreställa mig hur ditt leende ser ut.

Jag undrar hur dina ögon ser ut när du är ledsen eller hur din panna rynkas när du är arg. Jag skulle ta många bilder av dig, för jag har äntligen den kamera jag alltid ville ha, den som jag bad om så många gånger.

Ibland drömmer jag om att gå med armen om dig och vandra nerför gatan medan jag vilar mitt huvud mot din axel. Jag har alltid längtat efter att få veta hur det skulle kännas om du sa till mig, “Vad vacker du är.” Synd att du aldrig skulle göra det.

Ingenting är fel, pappa. Jag förstår att du är mycket upptagen.

Du lämnade mig. Men jag vet att det inte var mitt fel, och inte min mammas heller. Jag har alltid velat vara lika stark som hon är, men jag kan inte det för att jag saknar dig så mycket, trots allt.

Jag kommer fortfarande ihåg den dag du lämnade oss. Jag skulle gärna ha velat veta att jag aldrig skulle få se dig igen, så att jag skulle ha kunnat krama dig hårt och berätta att jag alltid kommer att älska dig.

Varför sa du inte sanningen, pappa? Om du hade sagt det skulle det ha varit lättare.

Jag önskar att du hade valt oss. Jag behövde dig. Jag behövde höra på dina uppmuntrande ord varje morgon, dina råd. Framförallt behövde jag dig så att du skulle kunna klargöra att ingen ska behandla mig dåligt, för att jag är värdefull.

Idag är jag medveten om allt det där, men det hade varit lättare att höra det från dig.

Jag klandrar dig inte. Jag beskyller dig inte för min osäkerhet, för den fruktansvärda rädsla jag har för att bli känslomässigt övergiven, för tomheten. Många gånger har jag trott att mina fel är större än mina dygder. Allt detta är i mitt huvud och jag måste lära mig att hantera det.

Jag har försökt på många sätt att fylla upp den djupa tomhet som jag känner. En del sätt som inte gör mig stolt.

Mina kärleksrelationer har varit katastrofala på grund av rädslan för att de ska lämna mig. Ibland grät jag av blotta tanken på att jag inte skulle gifta mig och det gjorde mig väldigt feg i mina kärleksrelationer.

Sanningen är att jag inte vill lida som mamma gjorde för din skull.

Vad är ett löfte värt om det inte uppfylls?

Mamma och jag lyckades ganska bra, och jag beundrar henne mycket. Hon är alltid vid min sida. Hon lärde mig att oavsett hur svårt livet var, blir det alltid bättre när du ler. Hon är en riktig kvinna.

När jag ser mamma, har jag svårt att förstå att du gick. Ibland tror jag att du var rädd, för din styrka och för din vilja att gå vidare. När du inte kände dig kapabel, flydde du bort. Även om jag inte förstår mig på dina orsaker.

Jag vet att om jag måste välja om igen vem jag ska bo hos, så skulle jag alltid välja henne. Jag vet också att du skulle välja att stanna med din andra familj.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du är där för din fru och dina andra barn. Och att du kan vara för dem det du inte kunde vara för oss: en far och en trogen följeslagare. Jag säger farväl med torra ögon eftersom tårar inte längre behövs.

Jag vet att jag sa att jag alltid kommer att älska dig, men idag är jag övertygad om att det enda jag älskar är tanken på det du kunde ha varit. Jag måste bara tacka dig för mitt liv, för det är den bästa gåvan du har gett mig. Jag hoppas verkligen att du har det bra. Jag skickar dig en kram och en kyss farväl, var du än är.

Idag läkte jag mina sår.