Sluta förhöra din tonåring - för en dialog

Som förälder är det normalt att vilja veta vad som händer i ditt barns liv, men att förhöra din tonåring är inte den bästa lösningen. Ta reda på varför.

Skriven och verifierad av psykologen Elena Sanz Martín.

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Det är bäst att sluta förhöra din tonåring. Det kommer bara att öka det emotionella avståndet mellan dig och din tonåring om du väljer att ifrågasätta honom eller henne. Dessutom kommer det att göra kommunikationen svårare. I dagens artikel ska vi berätta varför.

Du kommer hem från jobbet och din partner börjar fråga dig: Hur gick det? Skickade du in projektet? Har ditt möte skjutits upp? Handlade du på väg hem? Det är överväldigande att bara föreställa sig, eller hur? Så varför utsätter vi våra barn för den här typen av förhör?

Det är ett misstag som många föräldrar gör, och det är förståeligt. Vi vill veta om våra barn mår bra, om de har akademiska eller sociala problem, och vi vill veta de mest relevanta händelserna från deras dag. Därför börjar vi förhöra våra tonåringar utan att ta hänsyn till tid, plats och sättet vi gör det, vilket inte alltid är mest lämpligt.

Det kan kanske fungera när barnen är små, även om det fortfarande är ovanligt att få ut mer än bara ett enkelt och enstavigt svar. När de väl når tonåren, och om kommunikationen bara består av den här typen av enkelriktad dynamik, kommer de vägra att bidra med någon information.

Varför ska du inte ifrågasätta och förhöra din tonåring?

Vi glömmer ofta att våra barn, förutom att vara barn, också är människor. Oavsett om du pratar med en kollega, vän eller familjemedlem ska du inte ifrågasätta eller ställa krav på dem. Om du vill få din kommunikation med din tonåring att flöda fritt måste du behandla honom eller henne med respekt och sträva efter att bygga ett förtroendefullt förhållande.

Genom att ifrågasätta och förhöra din tonåring förmedlar du först och främst att du inte litar på honom eller henne. Du placerar dig själv i en dominerande position som är kravfylld och förmedlar en önskan att utöva kontroll över ditt barn. Detta är något som i allmänhet är oacceptabelt för ungdomar.

Med denna dynamik ställer du helt enkelt frågor, kräver svar och tvingar ditt barn att ge dem till dig. Det finns ingen dialog, konversation eller ömsesidighet. Faktum är att förhållandet påminner mer om vad man har mellan en chef och en anställd, eller en polis och en misstänkt, istället för vad som finns mellan två personer som älskar, stöder och följer varandra.

Din tonåring behöver dig fortfarande

Många föräldrar tror att förhör, även om det inte är det bästa, är det enda sättet att kommunicera med sina barn och ta reda på vad som händer i deras liv. De hävdar att den unga personen sedan puberteten har blivit mer frånvarande, isolerad eller fokuserad på sina vänskaper och sociala liv. Dessutom delar den unga personen inte längre sitt liv främst med sina föräldrar.

Tonåren är ett stort paradigmskifte. Familjen börjar ha en mindre central roll i barnets värld. Samtidigt får vänskaper och den sociala kretsen med kamrater en större roll.

Det betyder dock inte att tonåringar inte behöver eller inte vill ha råd, kärlek och stöd från sina föräldrar. Kärleksfulla familjeförhållanden och tillit är mycket vårdande och nödvändigt under hela livet. Detta är särskilt fallet under en fas som är lika komplex och känslig som tonåren.

Hur närmar du dig en tonåring utan att förhöra honom eller henne?

Frågan är därför: “Hur kan jag närma mig mitt barn utan att överväldiga honom eller henne med frågor?” Det viktiga är att sträva efter att skapa en kärleksfull, harmonisk och hälsosam relation. Det är bäst att börja stärka bandet redan från barndomen, men det är aldrig för sent att börja eller ändra din föräldrastil.

Sätt dig inte till doms över din tonåring

Se till att du inte dömer ut eller läxar upp ditt barn när han eller hon öppnar upp. Om ditt barn kommer till dig med ett problem eller tvivel och du skäller på honom eller henne för dåligt beteende eller bristande omdöme kommer han eller hon att stänga ner och förmodligen undvika att prata med dig nästa gång. Ge ditt barn råd, ja, men döm inte honom eller henne. Var ett stöd.

Slutligen är det viktigt att kommunikationen är neutral och går i båda riktningarna. Med andra ord måste du också öppna upp för ditt barn.

Prata med ditt barn om din egen barndom eller om vad som händer i ditt dagliga liv. Dela med dig av dina erfarenheter och känslor med ditt barn så att han eller hon känner att det är ömsesidigt och att förtroendet fungerar åt båda hållen. Det kan vara väldigt helande och berikande för er båda.