Hur kan någon så liten få mig att känna mig så stor?

Innan du kunde se din bebis, eller ta på henne, var det kärlek. Hon var i dina drömmar redan innan hon hade sagt sina första ord. När allt hon gjorde var att amma och sova var hon redan den vackraste och mest perfekta varelsen på jorden. Hur kan någon så liten och ömtålig få oss att känna oss så enorma?

Det är, utan tvekan, en av föräldraskapets största gåtor. Och svaret på den frågan finns det inga ord för. Ingen bok om barnuppfostran ger oss en tillfredsställande förklaring.

Även när vi inte bär barnet själva, utan de kommer in i våra liv via adoption, älskar vi dem med samma intensitet. Även om de inte bär vår genetiska kod älskar vi våra barn för att de är våra. De är barn födda ur våra hjärtan, och det är något som adoptivföräldrar förstår otroligt bra.

Naturligtvis finns det alltid de som vill påminna oss om den vetenskapliga förklaringen till denna explosion av känslor, drömmar och till och med oro. De är ett naturligt resultat av en serie biologiska processer som styrs av substansen oxytocin, moderskapets hormon. Detta hormon gör oss redo att svara på det nyfödda barnets behov.

Men det räcker inte att försöka förklara det endast med simpel biologi. Vi älskar våra barn lika naturligt som hur vi andas. 

De är en del av oss, en förlängning av våra hjärtan, och det finns en osynlig navelsträng som binder oss samman för resten av livet. För oss är våra barn bilden av perfektion, universums centrum, individer som vi alltid kommer att bry oss om och respektera.

Att hålla ett nytt liv i sina armar

Det magiska, obrytbara och fundamentala bandet mellan ett nyfött barn och hans föräldrar ignoreras ofta i omgivningar avsedda för mödraskap. Vi glömmer att det tar två att föra ett barn till världen.

Vi har tyvärr en tendens att glömma bort de djupa känslor som män också har för sina nyfödda söner och döttrar ifrån det att de ser dem för första gången. Det är ett oförglömligt och enastående ögonblick även för pappan.

Vad vi känner är också en produkt av vår egen historia

Att få barn är resultatet av en process som utmärker och identifierar oss. När en kvinna är i förlossningssalen går hon igenom ett av de mest speciella ögonblicken i sitt liv. Allt som leder upp till det formar också ett unikt arv. Dessa upplevelser definierar mamman, pappan och, senare, barnet själv.

• Det är mycket möjligt att föräldrarna har haft problem med att bli med barn. Deras känslor runt den kommande bebisen är därför någonting väldigt intensivt, överväldigande och meningsfullt.
• Samtidigt föds det många “regnbågsbarn” varje dag, dvs. av föräldrar som tidigare gått igenom ett missfall, ett dödfött barn eller förlorat ett barn. De bär förlusten av ett tidigare barn i sina hjärtan, någon de alltid kommer att minnas med kärlek. Det får dem att uppleva en ny födsel på ett annorlunda och ännu mer intensivt sätt.
• En för tidig födsel är något annat som har ett stort inflytande på föräldrars upplevelse av bebisens ankomst. Rädsla, överväldigande känslor och smärta kännetecknar perioden medan den pyttelilla bebisen kämpar för sitt liv. Föräldrar till för tidigt födda bebisar går igenom väldigt komplexa känslosvängningar, där rädsla och hopp dansar tillsammans i deras hjärtan.

Så liten, ändå kände jag ditt ljus inom mig

Gravida mödrar kan ibland känna fostrets rörelser så tidigt som i 7:e eller 8:e veckan av graviditeten.

När mamman känner den fladdrande rörelsen av sitt ofödda barn förändras allt, någonting sätter igång inombords. Nya känslor börjar växa fram.

Det är ögonblicket i vilket hon blir helt medveten om att hon bär ett liv inom sig. Nästan utan att vi märker det tar en stark, ändlös och omätbar kärlek över oss på ett sätt vi inte kan kontrollera.

Och vi låter denna kärlek flöda och transportera oss. Efterhand som veckorna och månaderna går blir detta fladder allt starkare. Vi drömmer om vårt barns ansikte och föreställer oss hennes röst, hennes leende. Tillsammans med vår partner undrar vi över hur hon kommer att se ut.

Sedan finns det många par som väljer adoption för att uppfylla sina drömmar om att bli föräldrar. Också de drömmer om detta barn som en dag kommer att bli en del av deras familj. 

På det sättet går de igenom sin egen speciella process. De drömmer, föreställer sig och planerar med samma intensitet och förväntan som vilken annan förälder som helst.

När vi sedan äntligen har det lilla speciella livet i våra händer är allt vi kan göra att krama vårt barn varmt och varligt och göra det till vårt eget. Vi känner barnets innersta väsen, styrkan i dess hjärta, värmen i dess hud och intensiteten med vilken det behöver oss. Och nu har vi framför oss den största av alla uppgifter: att bli föräldrar.

Att känna är att leva. Och som sagt går det inte att beskriva med ord de starka känslor av kärlek och lycka som kommer med föräldraskapet. Varje ögonblick vi delar med våra barn är en upplevelse som inte kan beskrivas i ord.