Anknytning formar barns personligheter
Nuförtiden är anknytning ett av de mest studerade fenomenen inom pediatrik. Enligt experter på barndomsutveckling eller barnuppfostran, ger effekterna av anknytning värdefulla insikter när det gäller forskning av mänskligt beteende, inklusive barns personligheter.
Anknytning kan påverka barns personligheter väsentligt. För dem som inte är bevandrade i ämnet hänvisar anknytning till det emotionella bandet mellan vuxna och barn. Med vuxna menas bland annat föräldrar eller vårdgivare.
Anknytningsteorin har studerats i flera år. Den utvecklades i mitten av 1900-talet av en brittisk psykiater som hette John Bowlby.
Hans kaotiska barndom landade i hypotesen att anknytning formar barns personligheter. Det var därför han tillsammans med sin medarbetare Mary Ainsworth kom på en ovanlig testprocess.
Denna typ av test utfördes på ettåringar. Man skilde barn från sina föräldrar under en kort period och senare återförenade man dem. Målet var att observera barnens beteende vid återföreningen. Resultatet var verkligen överraskande.
Anknytning och barns personligheter – en studie med fantastiska resultat
Denna gemensamma studie gav fantastiska resultat. Man märkte till exempel att när ett barn upplever en viss stress, kommer den att elimineras omedelbart när barnet är i direkt kontakt med sina föräldrar.
Å andra sidan lärde studien oss en bra lektion om förhållandet mellan föräldrar och barn. Specialister har kunnat bekräfta betydelsen av anknytning. Barnens beteende under stressiga situationer visar hur starkt bandet mellan dem och deras föräldrar är.
Det betyder att allt som mammor eller pappor gör hemma förutsäger barnets beteende under dessa omständigheter. När barn alltså tror att deras pappa kommer att ta hand om dem, kommer de att kräva pappas uppmärksamhet. Ett upprört eller skrämt barn kommer snabbt lugna sig när det är i kontakt med sina föräldrar.
Det här kallar forskare för “säker anknytning”. Enligt barnpsykologen Susan Berger bör föräldrarna vara uppmärksamma när deras barn är stressade. Detta gör att barnen känner sig säkra på att deras vårdgivare kommer att göra allt för att hjälpa dem.
Vad är “osäker anknytning”?
Å andra sidan finns det barn som inte går att trösta. Deras vuxna vårdgivare kan inte ge dem lättnad i stressiga situationer. Inom psykologi kallas det för “osäker anknytning”.
I det här fallet är det möjligt att när föräldrarna återvänder, vänder barnet sig bort för att undvika att titta på dem. Vetenskapliga studier visar att sådana barn föredrar att hantera situationen själva. Denna typ av stress visas genom ett hjärta som slår snabbt.
Vetenskapen går ännu längre och kallar detta beteende för “osäker-undvikande”. Det är dock möjligt att urskilja en tredje grupp barn som är svåra att lugna ned. Det här är barnen som reagerar med aggression och ilska. De är “osäkra-resistenta”.
Även om det kan vara svårt att tro, blir många barn utsatta för stor smärta. Sexuella övergrepp, barnmisshandel, allvarlig stress eller institutionell vård är bara några exempel.
Ett mönster som kallas för “organiserat” är den gemensamma faktorn i dessa situationer. Det finns ingen direkt och konsekvent strategi för att hantera dessa situationer.
Anknytning har avgörande inflytande på barndomen
Slutligen förklarar experter att när man diskuterar anknytning, oavsett om det gäller barndomsutveckling eller barnuppfostran, hänvisar man inte nödvändigtvis till “tillgivet föräldraskap”.
Detta betonar i allmänhet den bokstavliga närheten mellan föräldrar och barn. Med tanke på detta betonar experter vikten av att undvika stress och separation mellan vårdgivare och barn.
“En anknuten barnuppfostran skapar starka och hälsosamma emotionella band mellan barn och föräldrar för livet.”
– Anonym –
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Barudy, J., & Dantagnan, M. (2005). Los buenos tratos a la infancia: Parentalidad, apego y resiliencia. Editorial Gedisa.
- Garrido-Rojas, L. (2006). Apego, emoción y regulación emocional. Implicaciones para la salud. Revista latinoamericana de psicología, 38(3), 493-507. https://www.redalyc.org/pdf/805/80538304.pdf
- Marrone, M., Diamond, N., Juri, L., & Bleichmar, H. (2001). La teoría del apego: un enfoque actual. Madrid: Psimática.
- Mosquera D, Gonzalez, A (2009) Escala de Apego y Patrones Relacionales.
- Mosquera, D., & González, A. (2013). Del apego temprano a los síntomas del trastorno límite de personalidad. Revista Digital de Medicina Psicosomática y Psicoterapia, 3(3), 1-33. http://www.psicociencias.com/pdf_noticias/Apego_y_TLP.pdf
- Shaffer, D. R., & del Barrio Martínez, C. (2002). Desarrollo social y de la personalidad. Madrid: Thomson.