Jag är din mamma, inte ditt hembiträde
“Jag är din mamma.” Vad är det första som kommer att tänka på när du hör den här frasen? Glädje, tillfredsställelse och lycka, eller uppoffringar och förtvivlan? Ankomsten av ditt barn är sannolikt det viktigaste ögonblicket i ditt liv och bäst beskrivet med ordet “lycka”. Trots detta kommer en stor fråga upp med alla problem i hemmet: Är jag en mamma eller är jag ett hembiträde?
Vem bör ta på sig bördan av hemmets sysslor? Måste mamman vara hembiträde? Är det möjligt att få barnen att hjälpa till runt huset när de tycker att de är för jobbigt att ta hand om sina egna uppgifter? Och den viktigaste frågan är: Hur påverkar detta mitt barn i vuxen ålder?
Att vara en bra mamma, hustru eller person betyder inte att du tillbringar en evighet med att städa ditt hus. Om du slutar vara med din familj och dina vänner under för lång tid börjar de leva sina liv utan dig. Lita på mig.
-Constance Hall-
Jag är din mamma, inte ditt hembiträde
I de flesta hem, särskilt i västvärlden är det en dålig vana att barn bara tar emot och inte ger någonting tillbaka. Detta orsakar ett stort problem i vuxen ålder. Det får dem att felaktigt tro att mamma kommer att vara deras personliga hembiträde.
Vi kan komma att tro att det här bara är ett problem som har att göra med utbildning. Därför tror vi naivt att det kommer att lösa sig utan ytterligare bakslag i vuxen ålder. Det som är säkert är att först måste du ha ett tydligt koncept där du är en mamma och inte ett hembiträde.
Då måste du klargöra ditt barn: Jag är din mamma, inte ditt hembiträde.
Kan det påverka ditt barns senare utveckling? Kommer han att ha en förvrängd syn av kvinnor i vuxen ålder? Kommer du se fördelar om du tar itu med det omedelbart? Det kommer utan tvivel att bero på hur stor vikt du tillmäter frågan. Hur mycket du är villig att skapa en miljö för samarbete och ömsesidig hjälp i ditt hem.
Vad kan du göra för att undvika att bli ett “hembiträde”?
Du måste agera utan dröjsmål. Det är det enda rätta du kan göra direkt efter att ha identifierat problemet, eller ens innan det uppstått. Du först få bort den här idéen från ditt eget sinne. Detta innan du kan uppnå ditt mål så att ditt barn inte ska se dig som ett hembiträde eller supermom som inte behöver hjälp från någon.
Börja med att ge uppgifter till dina barn när de är små
Experter rekommenderar att du börjar vid två års ålder eller ännu yngre. Barn kan till exempel plocka upp sina leksaker, hämta upp vad de har kastat på golvet eller ta sina kläder till tvättkorgen.
Fördela åldersanpassade uppgifter på ett logiskt sätt. Till exempel att bädda sängen, köra en tvättmaskin eller till och med laga mat. Se till att det är uppgifter de kan göra på ett säkert sätt. Motstå alltid frestelsen att slutföra uppgiften åt dem eftersom de känner sig trötta eller för att de inte gör det på samma sätt som du skulle.
Målet är inte att ditt barn ska göra uppgiften på samma sätt som en vuxen. Målet är att hjälpa honom att ändra sin uppfattning om att du är hembiträdet som gör allt hemma. Ditt barn måste från en tidig ålder förstå den insats som varje uppgift kräver. Detta för att kunna uppskatta arbetet och därmed bli en ansvarsfull vuxen.
Hjälp ditt barn att se vikten av att hjälpa andra
När uppgifter tilldelas barn i hemmet börjar de sätta andras behov framför sina egna. Detta gör att de på ett naturligt sätt hjälper andra och utvecklas till en generös och ansvarsfull vuxen.
Det finns mer glädje i att ge än att ta emot.
-Bibliskt citat-
På så sätt kan du uppnå ditt eftertraktade mål: att ditt barn ska ha ett tydligt perspektiv på vuxenlivet och inte tro på att alla kommer att vara till hans tjänst, inklusive dig mamma!
Så om du vill vara en lycklig mamma och uppfostra ett moget och ansvarsfullt barn, måste du lära ditt barn från en tidig ålder att förstå att de har ett eget ansvar hemma. Då behöver du aldrig säga, “Jag är din mamma, inte ditt hembiträde.”
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Bowlby, J. (1986). Vínculos afectivos: formación, desarrollo y pérdida. Madrid: Morata.
- Bowlby, J. (1995). Teoría del apego. Lebovici, Weil-HalpernF.
- Garrido-Rojas, L. (2006). Apego, emoción y regulación emocional. Implicaciones para la salud. Revista latinoamericana de psicología, 38(3), 493-507. https://www.redalyc.org/pdf/805/80538304.pdf
- Marrone, M., Diamond, N., Juri, L., & Bleichmar, H. (2001). La teoría del apego: un enfoque actual. Madrid: Psimática.
- Moneta, M. (2003). El Apego. Aspectos clínicos y psicobiológicos de la díada madre-hijo. Santiago: Cuatro Vientos.