Vad är lillkejsarsyndromet?

Har du någonsin hört talas om lillkejsarsyndromet? Det är ett psykologiskt tillstånd som gör barn auktoritära och får dem att försöka utöva makt och kontroll över sina familjemedlemmar.

Lillkejsarsyndromet är ett relativt nytt fenomen. Barn som uttrycker det försöker skaffa sig makt och utöva den på alla som finns omkring dem i vardagen.

Föräldrar till dessa barn har stora problem att ta beslut som går emot barnets önskemål. Det kan även gälla triviala saker som att välja vilket TV-program man ska titta på eller vilken mat man ska ha till middag.

Naturligtvis sträcker det sig också till större frågor, som var man ska åka på semester, inköp av nya leksaker eller till och med beslutet att skaffa ett till syskon eller inte.

Hur upptäcker man lillkejsarsyndromet?

Som namnet antyder kännetecknas syndromet av att barnet vägrar låta någon annan ta beslut för honom eller henne.

Hen vill alltid känna sig i kontroll över allt runt omkring, och om hen inte känner att hen är det tar hen vanligtvis till ilska.

Följande händer ofta i dessa situationer:

• Raseriutbrott
• Verbal och fysisk aggressivitet mot föräldrar och överordnade
• Försök att psykologiskt manipulera sina föräldrar
• Frekvent egocentriskt beteende
• Nära noll tolerans
• Överdrivna och irrationella krav
• Barnet spelar offer för att försöka övertala föräldrarna

Varför uppstår syndromet?

Undersökningar pekar på att problemet uppstår för att barnet spenderar begränsad tid med sina föräldrar eller vuxna släktingar. Orsaken verkar vara mer social än biologisk.

Ett obestridligt faktum som bekräftar denna idé är att barn inte föds som tyranner, utan blir det allteftersom åren går. Enligt experter håller dessutom genomsnittsåldern på barn som uppvisar lillkejsarsyndromet att gå ner.

Vad har föräldrars arbetstimmar att göra med lillkejsarsyndromet? Jo, det verkar som att brist på tid tillsammans med barnet leder till att det inte skapas några tydliga gränser i deras uppfostran.

Dessutom känner föräldrarna skuldkänslor som gör att de tillåter mer av barnets begär och nycker än vad de borde. Därför känner barnet att det inte är speciellt svårt att manipulera dem.

Det är inte någonting som händer bara med ensambarn. Tvärtom finns det många barn utan syskon som har haft en bra uppfostran som inte uppvisar lillkejsarsyndromet.

Liksom det också finns småttingar med syskon som försöker kontrollera dem såväl som sina föräldrar.

Vad kan man göra med dessa barn?

Det första man behöver ta itu med är användandet av våld. Oavsett om det är mot föräldrar, syskon, lärare eller andra måste det stoppas.

För att uppnå det krävs hårt arbete samt ett gott föredöme ifrån föräldrarna. Det är viktigt att föra en dialog och att respekt och tolerans förmedlas.

Utöver det kommer du också att behöva lära barnet känna empati. Det betyder att du måste lära ditt barn att tänka på hur andra känner i olika situationer, och hur det kan bemöta dem på ett positivt sätt.

Det kanske allra viktigaste är att sätta ordentliga gränser från första början.

Barnet måste förstå att det alltid finns förhållningsregler, både hemma och i andra situationer. Det måste inse att det måste rätta sig efter vissa regler och låta dem styra barnets liv.

För barn där denna inlärning går smidigt och visar resultat är det också viktigt att införa positiv förstärkning. Erkännande och belöning när regler följs gör att barnet hellre och lättare följer dem.

Det finns självklart ytterligare en aspekt som är lika viktig som den är oförhandlingsbar: tid.

Att ha föräldrarna hos sig, och att ni sköter era uppgifter rätt, gör att barnet förr eller senare inte längre uppvisar lillkejsarsyndromet.

Barnet kommer inse att ni finns där att ni tar hand om det och att det måste respektera er.

Skolan och tonåren

Vi avslutar med att prata om något som blir allt vanligare nuförtiden.

Lärare utsätts naturligtvis ofta för ifrågasättande från olydiga elever. De tvingas också ta emot klagomål och t.o.m. påhopp av föräldrar, som ifrågasätter deras auktoritet och beslut.

Det stärker bara barnets lillkejsarsyndrom. Barnet använder manipulering för att komma undan med sitt uppträdande och använder föräldrarna för sin egen vinning.

Något liknande inträffar i tonåren. I den åldern är barnet fortfarande omedvetet om sina gränser och är övertygad om att alltid kunna få sin vilja igenom.

Det kan leda till ett aggressivt beteende mot familj och vänner. Det är nödvändigt att söka professionell hjälp om det händer.

För att summera måste ni som föräldrar å ena sidan garantera att era barn inte saknar någonting under uppväxten, men å andra sidan får ni inte vara rädda att införa regler och sätta gränser. Om inte kommer barnets studietid, framtida arbete och sociala utveckling att påverkas.