Fontaneller: "hål" i bebisens huvud
Fontaneller kan för föräldrar vara något av det mest skrämmande med en bebis. Och det är inte konstigt med tanke på alla myter som existerar kring det.
Men fontaneller är helt normala och till och med nödvändiga för barnets utveckling; det är de mjuka delarna av bebisens skalle, där skallbenen möts. De är separata vid födseln och förblir öppna i flera månader för att låta hjärnan växa.
Ditt barn kommer inte bara ha en öppning, utan sex stycken, genom vilka du kommer kunna känna dess hjärtslag. Men var inte rädd, för vid 18 månaders ålder kommer dessa märkliga “hål” att förslutas.
Fortsätt läsa för att lära dig mer om vad fontaneller är och hur man bör ta hand om dem.
Vad är fontaneller?
När ditt barn föds utgörs skallen inte av ett enda ben, utan en uppsättning som till slut förenas och försluts. Därmed låter de bebisens huvud växa under det första levnadsåret.
Fontanellerna är områdena där benen ännu inte vuxit samman, vilket möjliggör snabb uttöjning och hoppressning av skallen, vilket behövs när hjärnan växer.
Denna “ofärdighet” i kraniet låter även benen röra sig under födseln och till och med ligga ovanpå varandra, så att bebisen huvud kan ta sig igenom födelsekanalen.
Vad händer om jag vidrör min bebis fontaneller?
Det är ett av de vanligaste orosmolnen, men det finns inget att vara rädd för. Membranet som täcker fontanellerna är motståndskraftigt tack vare sin extrema hårdhet. Det är mycket svårt att perforera.
Glöm inte att fontanellen redan är öppen vid förlossningen, som detta till trots inte leder till några frakturer eller dylika skador för barnet. Kom bara ihåg att vara försiktig i varje rörelse du gör med barnet.
Vid varje besök hos barnläkaren kommer denne faktiskt undersöka, mäta och känna på dessa hål för att bevaka deras storlek och se till att tillväxten är normal.
Det är det enda sättet att förebygga eller diagnostisera möjliga anomalier i barnets hjärnutveckling.
När sluts fontanellerna?
Den mest ökända fontanellen för föräldrar är den som ligger på den övre, främre delen av skallen. Den uppskattas förslutas mellan 7 och 19 månader.
Men som sagt är det inte den enda sådana platsen på bebisens huvud. Hålet bakpå skallen stängs vanligtvis mellan den första och tredje månaden.
På sidorna finns det också utrymmen i höjd med tinningen och bakom örat mot basen av skallen. De förstnämnda stängs oftast runt sex månader efter födseln, och de bakom öronen mellan 6 och 18 månader.
Är fontanellerna normala eller borde jag tala med en läkare?
Fontanellerna bör kännas fasta och någon konkava när man vidrör dem. När bebisen gråter, ligger ned eller kräks kan fontanellerna temporärt svullna. När barnet lugnar ned sig och håller huvudet upprätt bör de dock återvända till det normala.
Dessa utrymmen kan vara spända eller utskjutande när vätskor ansamlas i kraniet eller vid en ökning av det cerebrala trycket, vilket bland annat sker vid hydrocefalus, eller vattenskalle.
Om de återgår till det normala när bebisen lugnar sig och höjer huvudet är det dock som sagt ingen fara.
Om du märker att barnet har väldigt utbuktande fontaneller, och speciellt om det kommer tillsammans med feber eller letargi, ska du omedelbart ta det till en barnläkare.
Om du varsamt smeker ditt barns huvud och känner att det är insjunket bör du också kontakta din barnläkare så snart som möjligt. Det kan vara ett tecken på att bebisen är uttorkad.
Problem med fontaneller
Ibland sluter sig fontanellerna för tidigt, och i så fall kan det röra sig om ett tillstånd vid namn kraniosynostos, där bebisens huvud har onormal form.
På samma sätt kan en avsmalning av kraniet som leder till brist på utrymme också vara kopplat till en anomali i bildandet av fontanellerna.
I båda fallen kan läkaren välja kirurgi för att låta hjärnan fortsätta växa, baserat på hur mycket hålen har slutits och hur många som är involverade.
Därför behöver man inte oroa sig. Var bara uppmärksam på tillståndet hos din lilla skatts fontaneller.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Alfonso, C. A., González, M. I. L., Mederos, P. O., Lorenzo, I. C., de León, A. G. A., & Sánchez, R. G. (2006). Craneosinostosis diagnóstico. Revista Médica Electrónica, 28(4), 339-343. http://www.revmedicaelectronica.sld.cu/index.php/rme/article/view/312/pdf
- Araya Albornoz, P., & Delgado-López, F. (2016). Hidrocefalia e inflamación. Revista Cubana de Investigaciones Biomédicas, 35(3), 240-250. http://scielo.sld.cu/scielo.php?pid=S0864-03002016000300005&script=sci_arttext&tlng=pt
- Chico Ponce de León, F. (2011). Craneoestenosis. I. Bases biológicas y análisis de las craneoestenosis no sindromáticas. Boletín Médico del Hospital Infantil de México, 68(5), 333-348. http://www.scielo.org.mx/scielo.php?pid=S1665-11462011000500002&script=sci_arttext
- Gutiérrez, F. G., Tablada, R. H., Diagnóstico, H. E. C. C. C., & Comentarios, T. B. E. SUTURAS Y FONTANELAS. https://uninet.edu/neuroc99/text/craneosinostosis.htm