Förhållandet mellan ätande och språkutveckling
När våra små blir allt större tillägnar de sig också nya färdigheter och lär sig som svampar. Allteftersom detta sker bör även deras kost utvecklas. Detta baseras inte bara på dess näringsinnehåll, utan det har också en betydande inverkan på hur de utvecklar sin språkförmåga. Det är viktigt att du tar introduceringen av nya livsmedel på största allvar eftersom barnläkare rekommenderar att du inte fördröjer introduktionen av halvfast och fast föda. I följande artikel kommer vi att berätta mer om sambanden mellan ätande och språkutveckling
Ätande och språkutveckling
En kost rik på en mängd olika texturer och smaker är nödvändig, inte bara för att garantera en balanserad kost och för att våra barn ska lära sig att äta olika sorters mat, utan för att bidra till en korrekt utveckling av mun- och ansiktsmusklerna som senare kommer att påverka språkutvecklingen.
En del specialister betonar att de muskler som vi använder för att äta är samma som de vi använder för att tala, och av denna anledning är det viktigt att ha en mun och käke med lämplig muskelstyrka och förmåga till koordination. Detta för att på ett sekventiellt sätt kunna artikulera vad vi vill kommunicera.
Musklerna tränas baserat på vilken typ av mat vi äter (flytande, halvflytande, halvfast och fast). Av denna anledning är det viktigt att inte fastna i texturer som inte stimulerar muskulaturen. Tänk på att ibland när barn tenderar att prata väldigt lite eller uppvisar en försenad språkutveckling, då beror det på att deras tal inte förstås när de kommunicerar och att de blir trötta då det sker. Det är alltså viktigt att styra vad de äter, hur de gör det och hur lång tid det tar för dem att äta.
Matpuré – ett stort misstag
Det är allt vanligare att hitta “stora” barn på 2 eller 3 år med en försenad språkutveckling, som inte äter fast föda och vars mammor eller pappor har valt att inte ge dem annat än puréer.
Det är inte ovanligt att höra ursäkter som: “Jag föredrar att själv mixa maten så att jag vet att mina barn äter bra”, eller “när de känner en fast matbit spottar de ut den”, och till och med “de är för lata för att tugga”.
Vid det här laget är det viktigt att du ser till att skilja på en dålig vana uppmuntrad av mamman och pappan, och ett verkligt problem som barnet har när det gäller att tolerera och svälja fast föda.
Hur märker man skillnaden?
Ett barn som har verkliga sensoriska svårigheter att inta fast föda uppvisar samma svårighet med alla fasta ämnen, inklusive skräpmat och godis. Men ett barn som är selektivt när det gäller att spotta ut kyckling, men inte choklad till exempel, behöver lite mer uthållighet från de vuxnas sida för att äta bättre.
Enligt förslag från barnläkare är det bäst att införliva fast föda så snart som möjligt efter att det rekommenderas.
Börja smått
Spädbarn över 6 månader och under ett år kan börja bekanta sig med konsten att tugga med några bönor eller något mjukt spannmål. Du kan skeda in en eller två korn i taget, och det är väldigt roligt att se deras grimaser. De kommer förmodligen att ha det lite svårt i början med att behålla det i munnen, men det är precis av den anledningen som de måste börja träna.
Kom ihåg att inte tvinga eller skälla på dem, och låt dem anpassa sig till detta i sin egen takt.
Grönsaker och frukt som ett första alternativ
Du kan också prova några kokta grönsaker som är väldigt lätta att tugga med tandköttet, som morot, avokado, potatis, rödbetor, selleri, banan och så vidare. Det viktiga är att de införlivar dem i sin dagliga kost på ett sådant sätt att de blir bekanta med dem och tränar alla muskler som behövs för att tugga och svälja.
Om din bebis är en av de som klagar mellan en sked och en annan för att de vill ha mer, utför då den här övningen från mitten av måltiden eller mot slutet så att barnet är på gott humör till att experimentera. Om de aldrig vill äta, gör det då till en lek så att de får njuta av aktiviteten.
Som du kan se finns det ett nära samband mellan ätande och språkutveckling, så se till att följa din barnläkares rekommendationer angående kompletterande matning. Och om du märker att ditt barn har svårigheter med detta, dröj då inte med att diskutera det med er läkare.
