Icke-epileptiska paroxysmala anfall hos barn

Det är lätt att förväxla icke-epileptiska paroxysmala anfall hos barn med epileptiska anfall. Men de är faktiskt mycket mer vanligt förekommande.

Skriven och verifierad av farmaceuten Sara Viruega Encinas.

Senaste uppdateringen: 22 december, 2022

Icke-epileptiska paroxysmala anfall hos barn är en grupp återkommande störningar. Anfallen uppstår plötsligt och varar bara en kort stund. Störningarna är mycket vanligare än epileptiska anfall, även om de är mycket mindre kända.

De förekommer hos mellan 5 och 20% av alla barn. Cirka 10 av 100 barn eller ungdomar lider av någon form av icke-epileptisk paroxysmal attack någon gång under sin barndom.

Det är viktigt att känna till skillnaderna mellan dessa anfall och andra attacker. Till exempel epileptiska anfall eller feberkramper. En tidig diagnos är nyckeln till att ta reda på orsaken och undvika onödiga behandlingar. Läs mer om icke-epileptiska paroxysmala anfall i dagens artikel.

Klassificering av paroxysmala anfall

Paroxysmala anfall kan vara epileptiska eller icke-epileptiska. Men idag kommer vi att fokusera enbart på den icke-epileptiska typen.

Som sagt är icke-epileptiska paroxysmala anfall en grupp störningar producerade av hjärnan. De är unika eftersom de inte är resultatet av någon neural hyperaktivitet, vilket är fallet med epileptiska störningar.

Det finns flera klasser av icke-epileptiska paroxysmala anfall, som varierar i hur de manifesterar sig kliniskt:

• Cerebral hypoxi. Detta är den vanligaste typen och är en brist på syretillförsel i hjärnan som orsakar tillfällig förlust av medvetenhet.
  • Neonatal apné.
  • Perioder då barnet håller andan.
  • Svimning och övergående medvetandeförlust.

• Paroxysmala sömnstörningar. I allmänhet är dessa störningar godartade.
  • Narkolepsi eller kataplexi.
  • Sömngående.
  • Obstruktiv sömnapné (OSA).
  • Nattskräck.
  • Mardrömmar.
  • Rytmiska rörelser i övergången ut ur och in i sömnen.
• Icke-epileptiska paroxysmala motoriska störningar. Häftiga och ofrivilliga rörelser präglar denna typ.
  • Godartad myokloni hos spädbarn.
  • Benign paroxysmal torticollis (BPTI) hos spädbarn.
  • Sandifers syndrom.
  • Benign paroxysmal tonic upgaze (PTU) hos barn.
  • Spasmus nutans.
  • Tics.
  • Kramper.
  • Hyperekplexia.
  • Dyskinesi.
  • Neonatala ryckningar.
  • Motoriska arytmier.
• Sekundära till systemiska sjukdomar.
  • Luftvägarna.
  • Hjärtat.
  • Matsmältningen.
  • Metabola orsaker.
  • Från läkemedel eller droger.
• Psykologiska eller psykiatriska. Dessa förekommer särskilt under tonåren och har blivit allt vanligare.
  • Vredesutbrott.
  • Panikattacker och ångest.
  • Hyperventilation.
  • Pseudo-kriser.
  • Självstimulering.
• Övriga paroxysmala anfall
  • Migrän.
  • Lägesyrsel.
  • Ryckningar i den mjuka gommen.

Som du ser finns det en mängd olika paroxysmala anfall som inte är epileptiska. Troligtvis har du hört talas om många av dem var för sig, men för att bättre förstå deras orsaker är det bra att veta att de alla faller inom samma grupp. Vanligtvis är de alla godartade.

Diagnos

Det är när det gäller alla dessa anfall viktigt att få en diagnos. Först och främst gör det att man undviker många onödiga anti-epileptiska behandlingar. Dessutom slipper man den oro som ofta kommer med en epilepsidiagnos.

För att kunna ställa rätt diagnos är det viktigt att utförligt studera patientens medicinska historia. Dessutom kommer läkaren noggrant behöva observera de paroxysmala anfallen.

Ibland kan det vara svårt att komma fram till rätt diagnos då många av anfallen har likartade symptom.

Många gånger är en felaktig diagnos resultatet av bristande kunskap om dessa störningar. Samtidigt kan fel också ha att göra med att man lägger för stor vikt vid att det finns en sjukdomshistorik av epilepsi inom familjen, till exempel. En familjehistorik av feberkramper kan också leda till en felaktig diagnos.

En fysisk eller neurologisk undersökning hjälper till att utesluta andra störningar. Ibland är det nödvändigt att genomgå kompletterande tester, till exempel ett elektroencefalogram (EEG). Andra tester som kan visa sig vara till hjälp inkluderar.

• Kardiologiska studier.
• Psykiatriska studier.
• Neuroradiologi.
• Sömnstudier.
• Hormonella studier.

Behandling

När en exakt diagnos har ställts beror behandlingen på den specifika typen av anfall och orsaken bakom den. I de flesta fall är behandling inte ens nödvändig.

Generellt räcker det med att veta vad som egentligen händer för att utesluta epilepsi, bemöta rädslor och normalisera situationen.