Att trösta är inte att skämma bort, det är att utbilda

Att trösta är inte att skämma bort, och att se till ditt barns behov, lugna hans rädslor eller ge honom kramar och smekningar är inte heller det. Föräldrar som uppfostrar sina barn dåligt är sådana som ignorerar och överger dem, som begår misstaget att tro att ett barns sinne är att likställa med en vuxens, som förstår manipulation och utpressning.

I en intressant studie av affektiv intelligens visade man att de flesta bebisar upplever psykologisk smärta under dagen, avsevärt mer än fysisk smärta. Det är otvivelaktigt något att ta hänsyn till: barns känslomässiga lidande har att göra med faktorer såsom hunger, rädsla och osäkerhet.

Dessa är instinktiva faktorer som signalerar ett autentiskt obehag, och är något som varje barn kommer demonstrera på ett specifikt sätt som skiljer sig från andra barn. Av den anledningen måste vi som föräldrar förstå den specifika verkligheten för varje barn, och veta följande: att trösta är inte att skämma bort.

Vi bjuder in dig att fördjupa dig i detta ämne, som ibland kan ge upphov till kontrovers.

Att trösta är inte att skämma bort – det är konsten att förstå behov

Om en vän till oss gråter låter vi inte honom gråta tills han får slut på tårar. Om vår partner, syster eller pappa gråter kommer vi inte lämna rummet tills han eller hon är klar. Så varför skulle vi göra så mot våra barn?

Att trösta är den fantastiska konsten att veta vad någon behöver och sedan använda rätt omvårdnadsstrategi för att läka dennes psykologiska eller känslomässiga smärtor. Därför räcker det ibland inte med att säga “lugn nu, det är okej.”

För ett litet barn är det som ger störst tröst fysisk kontakt och ett tonläge som förmedlar lugn och intimitet.

Dessa är små saker som genererar autentiska intryck i hjärnan hos en mognande bebis. All stimulans, såväl som brist på stimulans, slår fast bebisens kommande utveckling.

Låt oss ta en titt på några fler intressanta aspekter.

Vis uppfostran

Ord är viktiga, men ibland försöker de mest populära uttrycken definiera patologiska beteenden när de i själva verket bara är naturliga processer. Det är till exempel väldigt möjligt att du har stött på situationer där du tvingats utstå kommentarer från vänner eller familj när du hållit ditt barn i armarna för att stilla dennes gråt eller ilska.

“Du skämmer bort honom,” hävdar de bestämt. Vi förblir tysta med vetskapen att så inte är fallet, för vi förstår att positiv uppmuntran vid rätt tillfälle undviker utbrott, minskar stress och får våra barn att känna sig säkrare att utforska sina omgivningar i sin egen takt.

• Vis uppfostran är att känna till konsekvenserna av utdragen och ej omhändertagen gråt. Från en neurologisk synvinkel leder det till stress. En hög nivå av kortisol – stresshormonet – förändrar kemin i neurotransmittorerna, vilket höjer rädslan och skapar ett högre behov av uppmärksamhet.
• En bra vårdnadsgivare vet även att tröst, omfamningar och “att vara närvarande” förbättrar bandet med barnen. Våra barn behöver detta säkra band under sina första tre år. Det är ett skede när deras behov har en tendens att vara enkla men viktiga: säkerhet, tillgivenhet, erkännande och tillgång till berikande stimuli som främjar nervkopplingar.

Ett barn som tillåts gråta tills hon får slut på energi eller som inte får kramar eller smekningar är en bebis som bygger upp en något fientlig bild av världen – ett scenario där den “alltid kommer lida brist” och leva i en värld han känner behovet att försvara sig i, ibland med vrede.

Det räcker inte.

Främja känslomässig utveckling för att hjälpa barnet växa

Känslomässig utbildning börjar inte när barnet redan är kompetent på att kommunicera, när vi redan satt regler, markerat gränser och förhandlat regler. En åtta månader gammal bebis som drar i ditt hår när den blir arg är en person om vill kanalisera sin ilska och frustration.

• Känslomässig utbildning börjar från första dagen vi lägger vår bebis i vaggan efter att vi kommit hem från BB. Glöm inte att det första känslomässiga ankaret börjar vid födseln med hudkontakt mellan bebisen och mamman.
• Amning är en fantastisk pelare att fortsätta bygga bandet på, och överföra säkerhet, lugn och välmående. Senare blir konsten att trösta på ett respektfullt sätt ett sätt att hjälpa barnet att fortsätta växa i en säker miljö.
• Att trösta är inte att skämma bort, och ej heller att försumma negativa reaktioner. 2-åringen som ilsket kastar en leksak i golvet eller river sin bror hanterar en känsla han inte förstår och som han måste lära sig att kanalisera, förstå och hantera.

Uppgiften att förstå känslor och jobba med dem kräver forskning och intuition, något vi aldrig ska förbise i barn bara för att de är små. De små sakerna idag kan förvandlas till giganter imorgon.

Därför är det viktigt att vi är uppmärksamma, när dem med positiva känslor och ger dem en bra uppfostran.