Varför är mormödrar så viktiga för barn?

Det finns ett speciellt band mellan mormödrar och deras barnbarn, vilket inte är förvånansvärt. De är viktiga i barnens liv av flera anledningar, och inte bara på grund av den känslomässiga aspekten.

Många spenderar inte mycket tid med sina mor- och farföräldrar. De bor inte med dem, och många känner dem knappt. Trots det är bandet med mor- och farföräldrar något som håller hela livet ut.

Mormödrar har en unik roll i familjen; de anses ofta ha mer av ett direkt ansvar för sina barnbarn än vad farmödrar har.

Deras inflytande korsar generationslinjer med de värderingar och lärdomar de ger.

En mormor är också väldigt viktig från en genetisk synvinkel. Vi kommer att utveckla detta nedan.

Kan vetenskapen förklara bandet vi har med våra mormödrar? Eller är det bara en emotionell och moralisk fråga?

Hur förklarar vetenskapen vikten av mormödrar?

Alejandro Jodorowsky, en chilensk essäist, menar att oavsett hur mycket av en samhörighet du har till din mormor eller de barndomsminnen du har av henne är du knuten till henne genom dina gener.

Enligt honom borde vi titta närmare på hur ett barn påverkas av sin mormor.

Tydligen skickas den genetiska belastningen som kommer från barnets mamma direkt från mormodern. Av alla mor- och farföräldrar är hon den som deltar mest i detta arv.

Gener skickas dock inte alltid vidare till nästa generation; vissa skippar en generation. Därför är det möjligt att vissa barn efterliknar en gammelmoster/faster eller gammelmorbror/farbror eller gammelmor- eller farförälder mer än sina egna föräldrar.

Kanske det inte finns någon fysisk likhet, men det har satts ett spår på dem på den genetiska nivån. Ibland är det lätt att se detta genetiska avtryck, som med en leverfläck, ögonfärg eller sättet de går på.

Det finns även interna spår, som benstruktur, muskler eller kanske vissa genetiska sjukdomar.

Självklart har vissa aspekter ingenting att göra med barndomen; vissa saker ärver de faktiskt via mormors blod.

Och ja, vetenskapen har en förklaring: barnbarn har redan varit i sin mormors livmoder.

När ett foster formas i mammans livmoder får den mycket biologiskt material från mamman. Även om båda föräldrar bidrar med 50% av embryots genetiska material måste det få sin näring från mamman för att kunna utvecklas.

Det betyder att även när pappans inblandning är slut deltar fortfarande mammans.

Mormor i varje bemärkelse

Om mormodern deltog på något sätt i skapandet av sitt barnbarn, med DNA, skulle hennes egenskaper föras vidare till barnet.

Dock förklarar Jodorowsky att det inte bara är de fysiska karaktärsdragen som ärvs. Tydligen kan de känslomässiga upplevelserna från mormodern också ärvas.

Äggcellen som barnet föddes från bär en genetisk belastning från sin mamma. Alla dina barn kommer oundvikligen ha samma genetiska material. Därför bildas länkar på något sätt som kan överskrida dimensioner.

Enligt essäisten Jodorowsky fördes de känslor som mormodern kände när hon var gravid med sin dotter till henne och kanske även till framtida barnbarn.

Känslomässig påverkan kan hållas aktiv i DNA, även om det skippar en generation.

Som vi vet är mitokondriellt DNA, den DNA som kommer från mamman, större vid den tid då embryot skapas.

Pappans sperma innehåller inte denna typ av information, så farföräldrarna har inte en lika stor roll. Trots det menar vissa genetiska studier att pappans DNA är mycket mer dominant i relation till ärvda egenskaper.

På samma sätt är mormödrar, från en ganska sentimental synvinkel, mycket mer involverade i graviditeten, förlossningen och uppfostran av sina barnbarn. För de flesta är hennes värde obestridlig.

Vi kanske inte vet exakt vad vi ärver från våra mormödrar, men deras närhet i våra liv är definitivt dyrbar, oberoende av hur du ser på det.

Utvald bild med tillstånd från pinterest.com.