Vad är ett fostervattenprov och vad finns det för risker?

Ett fostervattenprov är en medicinsk procedur där man suger ut lite fostervätska genom en nål för att analysera ett barns kromosomer.

Testet utförs i regel mellan vecka 16 och 20, och erbjuds normalt till kvinnor som är 35 år och äldre men alltid på frivillig basis då proceduren har sina risker. Beroende på vilken region du tillhör så skiljer sig dessutom parametrarna åt vad gäller vilka som erbjuds provtagningen. Oftast genomförs först ett KUB (kombinerat ultraljud och blodprov) eller NIPT (Non Invasive Prenatal Testing), och om resultatet visar på avvikelser så erbjuds därefter ett fostervattenprov.

Fostervätskan består av celler, protein och urin från fostret. Allt detta kan analyseras för att få fram information om bebisens hälsa.

Cellerna och proteinet undersöks i ett laboratorium för att ta reda på om det finns något fel med fostret. Fostervätskan innehåller dessutom alfa-fetoprotein (AFP) som mäts i ett labb.

Provtagningen varar i ca 45 minuter och under det mesta av tiden undersöker man fostret med ultraljud.

Varför ta ett fostervattenprov?

Undersökningen kan upptäcka Downs syndrom i upp till 99 % av fallen. Den kan också visa andra genetiska problem och kromosomavvikelser hos fostret inkluderat anacefali (då barnet saknar en stor del av hjärnan).

Fostervattenprov används också för att upptäcka ovanliga metaboliska problem som barn ärver av sina föräldrar, samt andra genetiska avvikelser som Trisomi 18.

Ett fostervattenprov kan också visa om barnet lider av en missbildning i neuralröret, som spina bifida, eller vissa metaboliska sjukdomar.

Testet gör också att man kan upptäcka infektioner i livmodern samt fetal anemi.

Alternativ fosterdiagnostik

Gynekologer erbjuder nu ett alternativ till att ta fostervattenprov genom att istället ta ett blodprov.

Det utvärderar då istället endast risken för att barnet får Downs syndrom, Edwards syndrom eller Pataus syndrom, samt förekomsten eller avsaknaden av extra kromosomer. Man kan också få reda på barnets kön.

Problemet med det här testet, om man jämför med fostervattenprov, är hur pålitligt det är. Fostervattenprov är mycket mer exakt och pålitligt.

Föräldrar har ofta blandade känslor om att ta ett fostervattenprov: de vill veta resultaten, men vill inte utsätta barnet för någon risk.

Specialister rekommenderar att man innan man går igenom testet ska tänka igenom konsekvenserna av ett resultat som visar att barnet har Downs syndrom.

Vad består ett fostervattenprov av?

När en kvinna är 35 år eller äldre och genomgår ett fostervattenprov kommer en specialist att extrahera små mängder av fostervattnet.

För att kunna göra detta sticks en tunn nål in i livmodern genom magen och suger ut lite av vätskan, under tiden som man använder ultraljud för att se till att man sticker nålen på rätt plats.

Det är en snabb och ganska så smärtfri procedur, och ju äldre kvinnan är desto oftare utförs den eftersom risken för att barnet föds med kromosomavvikelser då också ökar.

Många kvinnor runtom i världen är dock ändå rädda för att genomgå undersökningen eftersom det har visats att den kan öka risken för missfall.

Studier har visat att färre än en av tvåhundra provtagningar leder till missfall.

Specialister insisterar på att det inte är smärtsamt. Hittills har man bara sett att vissa kvinnor upplever ett  visst obehag från nålen. Andra upplever milda kramper under och efter proceduren, men det försvinner ofta snabbt.

Kramperna försvinner oftast inom en timme, men kan uppstå igen periodiskt i en till två dagar.

Vissa kvinnor kan också uppleva magsmärtor där man har satt in nålen, vilket oftast försvinner inom några timmar, men kan också vara i flera dagar.