Stamning hos barn och vad man kan göra
Stamning är en talstörning som karaktäriseras av att man hakar upp sig på ord eller stavelser, eller att talet stoppas trots att personen vet vad hen vill säga. I den här artikeln ger vi dig råd för att förstå stamning hos barn.
Stamning hos barn
Stamning är en ofrivillig repetition av ord och ljud. Många associerar det med en bristande talutveckling, men sanningen är att det finns olika orsaker till att en person stammar.
Utvecklingsstammande uppstår vanligtvis hos barn runt 3 års ålder. Det har vanligtvis att göra med utvecklingsproblem och uppstår då barnets tankar arbetar snabbare än barnets förmåga att uttrycka sig verbalt. Med tiden, och allteftersom barnet utvecklas, försvinner stamningen.
Dock finns det även stamning som inte försvinner. När ett barn når 5 års ålder och talsvårigheterna fortsätter kan stamningen vara permanent.
Typer av stamning
Stamning delas in i tre olika typer: utvecklingsrelaterad, neurogen och psykogen. Den utvecklingsrelaterade är den vanligaste och försvinner i mer än 80% av fallen. Neurogen stamning beror vanligtvis på en stroke eller hjärnskada, och psykogen stamning uppstår på grund av ett psykiskt eller emotionellt trauma.
Faktorer som bidrar till stamning hos barn
Några av de vanligaste faktorerna som bidrar till stamning är:
Kön
Förekomsten av stamning är betydligt högre hos män än hos kvinnor:
- 80% av individer som stammar är män
- 20% är kvinnor
Som du kan ser löper män 4 gånger större risk att stamma än kvinnor.
Genetik
Det finns också genetiska faktorer som spelar en roll, som i fallet med identiska tvillingar. Om en identisk tvilling stammar löper den andra en 77% risk att också göra det.
För icke-identiska tvillingar är siffran lägre. I det här fallet förekommer en 30-40% risk att föräldrarna överför detta tillstånd till sina barn.
Psykolingvistik
När ett barn börjar utveckla sitt ordförråd kan det ha svårt med att associera det skrivna ordet med en betydelse.
Det kan leda till att barnet får svårt att uttala ordet, vilket kan leda till stamning. Det är dock möjligt för barnet att börja uttala ordet korrekt med tiden om det lär sig att associera ord och bilder på rätt sätt.
Trauma
Om man är spänd under en lång tid kan detta ge upphov till frekventa episoder av stamning. Med andra ord är det kontraproduktivt att pressa ett barn till att uttala ord på rätt sätt – låt det ta den tid det tar.
Symptom på stamning hos barn
Stamning uppstår vanligtvis mellan två och fem års ålder, under perioden som ett barn börjar kombinera flera ord för att forma sina första meningar. Det uppvisar ofta följande symptom:
Talproblem
Överdrivet språk, osammanhängande tal och ofullständiga fraser är vanliga symptom. En brist på koordination mellan språk och tanke är också ett vanligt symptom.
Medrörelser
Ofrivilliga rörelser av huvudet och andra kroppsdelar samt ögonblinkningar och ryckningar i käkarna uppstår ofta som ett resultat av frustration och som ett försök att minska stamningen. Vissa använder även medrörelser för att dölja sin stamning.
Psykiska konsekvenser
Ångest inför att kommunicera, temporära hämningar och rädsla för ord (logofobi) är alla konsekvenser av stamning. Det är viktigt att man inte pressar barnet då det kan göra stamningen värre.
Fysiska konsekvenser
Hypertoni, spasmer, nervösa tics, blekhet och yrsel är vanliga fysiska konsekvenser av stamning.
Behandling och råd
Det är bäst att prata med en specialist för att behandla och förhindra stamning. Terapin inkluderar vanligtvis en kombination av följande:
- Muskelavslappning
- Talterapi
- Korrigering av dåligt uttal
- Övervakning av talet
De flesta fall av stamning går över av sig själva, men även vid permanent stamning går det att uppnå en förbättring med hjälp av en lämplig behandling. Tidig behandling är mer effektiv än om man söker behandling senare.
Det är framförallt viktigt att man behandlar barn som stammar med förståelse och att man ger dem stöd.
Samtliga citerade källor har granskats noggrant av vårt team för att säkerställa deras kvalitet, tillförlitlighet, aktualitet och giltighet. Bibliografin för denna artikel ansågs vara tillförlitlig och av akademisk eller vetenskaplig noggrannhet.
- Domínguez Núñez, C. (1985). Trastornos del habla. Revista de Logopedia, Foniatría y Audiología.
- Mahillo Monte, B. (2013). Tratamiento de la disfemia. Revista de Logopedia, Foniatría y Audiología. https://doi.org/10.1016/s0214-4603(96)75643-7
- Sangorrín, J. (2005). Disfemia o tartamudez. Revista de Neurología.
- Serra Raventós, M. (1982). Trastornos de la fluidez del habla: disfemia y taquifemia. “Revista de Logopedia, Foniatria y Audiologia.” https://www.researchgate.net/profile/Miquel_Serra/publication/257062774_Trastornos_de_la_fluidez_del_habla_disfemia_y_taquifemia/links/5a8be3ca458515b8af96a932/Trastornos-de-la-fluidez-del-habla-disfemia-y-taquifemia.pdf